måndag 4 oktober 2010

Gå aldrig och lägg er osams...

...brukar man ju råda gifta par om. Antar att det gäller även för far/dotter relationer. Alla relationer för den delen. Jag ringde och berättade att jag blir ledsen när han säger sådana saker och förklarade varför jag eventuellt uppfattades som besvärlig. Han förstod och sa att det inte alls var meningen. Så nu känns allt bra. Nu ska jag hänga lite tvätt och sedan är det nog dags att gå till sängs. Godnatt.

Är jag besvärlig??

AAAh...just nu har jag en klump i bröstet för pappa kallade mig för besvärlig. Jag har sagt i flera månader att jag kommer till Sverige den 14 oktober för att spendera följande fredag och halva lördag med att träffa honom, skicka ut tackkort för begravningen och att börja ordna med mammas kläder etc.

Nu ringde han och undrade om det var ok att han hämtade mig i STHLM kring lunch på fredagen för det har dykt upp en grej på hans jobb. NEEEJ, det är inte ok. I min värld blir hela fredagen förstörd för då är vi inte hemma hos honom förrän vid halv tre. En dag som jag dessutom har tagit semester och inte kan utnyttja ordentligt om jag ska vara en förmiddag i Stockholm när alla jobbar och inte kan träffa mig.

I hans värld handlar det bara om "några timmar skillnad". Helt oväntat (fast ändå väntat) när jag trodde vi hade hittat en plan med att min bror hämtar mig så anklagar han mig för att vara besvärlig. På något vis lyckas han vända att han själv är besvärlig till att JAG är besvärlig. Det händer inte ofta men han gör så ibland. Jag får så hög puls av det och blir jätteledsen. Även om det praktiska löste sig, dvs han kan ändå hämta mig på torsdagkvällen, så sätter sig sådant hos mig. Och så drar han upp exempel som verkligen sårar som att jag minsann behövde göra en grej med jobbet när han var och hälsade på. Det är inte alls samma sak för det handlade om en eftermiddag när han var här och hälsade på i nästan en vecka. Hade inte jag åkt iväg på den grejen så hade vi gått varandra på nerverna i alla fall...

Så nu pendlar jag mellan att ringa och säga att jag är ledsen eller bara låta det vara. Vi pratade ju igen efter och konstaterade att det ordnade sig, men anklagelsen hänger i luften. Åtminstone för mig. På något vis så fick jag svaret nu. Jag ringer tillbaka.

söndag 3 oktober 2010

7 veckor senare

Nu är det 7 veckor sedan mammas begravning och sedan jag var här sist. Jag har försiktigt vågat börja njuta av att var här och livet. Jag inser att jag har ett riktigt häftigt liv och måste ta vara på det som finns runt omkring mig och faktiskt framför näsan.

I fredags fick jag lite socialt umgänge med ett par killar från kontoret i Sverige så resten av helgen har jag nöjt mig med att umgås med mig själv. Jag såg Eat, Love, Pray igår och den inspirerade mig till att åka på en utflykt idag. Det finns en gammal stad här som är helt bilfri och bakom murar. Jag har varit där ett par gånger men bara väldigt hastigt. Sist var faktiskt med mamma och pappa och det högg lite i hjärtat när jag gick förbi kapellet där vi tog skydd från ett plötsligt ösregn, pappa, jag och mamma...Nu gråter jag.

Men, jag mår bra och min utflykt bjöd på ett par oväntade möten. Jag lyckades få tag i ett av de bästa borden på La Fontanella med gudomlig utsikt och skämdes lite för att jag tog upp fyra platser fast jag var ensam. Som tur var frågade ett trevligt par om de fick slå sig ner. Vi pratade lite om allt möjligt och sen var det dags för mig att gå. På bussen tillbaka träffade jag Kristoffer och Patryczya, ett par jag träffade på en fest för en tid sedan. Patryzcya är riktigt gullig och trevlig och frågade om jag ville ta en kopp kaffe på La Rive. Väl där så fanns det en kort eldig spanjor vid namn Carlos som inte dolde för en sekund att han raggade järnet på mig. Jag lyckades hålla honom på armlängds avstånd och samtidigt vara lite kvickt charmig och inte tråkig.

Nu sitter jag här i mörkret på min terrass med en tänd lykta och lyssnar på Joao Gilberto.

Framför mig har jag en härlig resa till Irland och inte mindre än två resor till Las Vegas med jobbet. Jag har inte glömt bort mitt löfte till mig själv att åka till Libyen, men det är lite tufft att klämma in det. Lyxproblem helt klart.

Jag har inte skrivit något om jobbet nu inser jag. Men det är bra med det. Och det går bra. Det är väl inte så mycket mer att säga. Men jag undrar fortfarande lite på vad mina ambitioner där är. Jag ska nog inte fundera så mycket.

Ok, det får räcka för nu. Skönt att vara tillbaka.

onsdag 11 augusti 2010

En smått surrealistisk dag....

Det slog mig just att den här dagen har varit rätt märklig. Ska jag börja med att berätta om när jag gick över stock och sten i skogsgläntor i ett villaområde och lockade på en katt? Eller ska jag berätta om när jag klev över tröskeln till församlingshemmet i byn där jag växte upp för första gången på 20 år? Eller hur jag blev förälskad i min brorsdotter och manipulerad in i ett litet tält av min brorson? Det sista, manipulerad av min brorson har i och för sig hänt förr. Brorsdotter är nu drygt två månader, ler när man kittlar henne på magen och ha jättefina långa ögonfransar.

Igår i bilen, när pappa hämtade mig på flygplatsen, berättade han att mammas katt hade försvunnit. Pappa reser en del i jobbet nu och nu när mamma inte finns längre så behöver han hjälp med katten. Han hade lämnat henne till min bror och nu har hon varit borta i flera dagar. Jag kände att jag ville gå och leta lite efter henne och ungefär mitt på dagen idag så fann jag mig själv gå omkring i villaområdet. Muffins! Ksss, Ksss Ksss...I en timme...Men ingen katt. Precis när han sa det kände jag ett stygn av sorg. Typiskt. Mamma dör och nu ska hennes katt försvinna också. Jag vet inte om jag tycker att det var lika bra för vi visste inte riktigt vad vi skulle göra med henne eftersom pappa reser så mycket.

På förmiddagen träffade vi prästen som ska hålla i begravningen. Hon har sin expedition i församlingshemmet där jag konfirmerade mig bland annat. Prästen ville veta lite mer om mamma. Vi berättade och jag grät igen för första gången på säkert en vecka. Jag ska skriva om mamma imorgon, det jag sa till prästen, men just nu är jag för trött.

Efter mötet med prästen och kattletandet ägnade jag större delen av dagen att röja upp hemma hos mamma och pappa, och göra fint till fredagen. Sen gjorde jag köttbullar med sås och potatis och lingon till mig och pappa. Pappa. Han kommer att klara sig bra, men jag var tvungen att uppfostra honom lite. Handduken i badrummet var i princip svart och hade hängt där sedan jag var hemma sist. Inte ok. Han urskuldrade sig och sa att han var medveten om det och att han lovade att det inte skulle hänga så smutsiga handdukar om han fick besök. Nu ligger jag uppe i "gröna rummet" som har blivit mitt sovrum hos mamma och pappa. Ett rum med nyproducerade "engelska möbler" som ska se ut som de hör hemma i ett bibliotek och med lite för grön tapet. Men det är fint. Grönt är skönt =) !Hemma hos mamma och pappa". Undrar hur länge jag ska säga det? Det känns så konstigt att säga "hemma hos pappa".

Imorgon ska jag städa lite till öva på psalmen "Var inte rädd".

God natt.

Från Gud till Chloé.

Skriver det här på 30 000 fot och är uppenbarligen inte uppkopplad mot något internet. Snarare mot Gud. Kanske är jag närmare nu. Jag tror inte han bor här uppe dock. Nu undrar jag lite chockat var den smått var den religiösa utsvävningen kom ifrån. Men himlen är otroligt vacker där ute och kanske kallar Han. Vilket får mig att tänka på sommarplågan med ursprung från Danmark, ”jeg kaller på daj”. En smått absurd association inser jag nu. Jag har öronproppar som får mig att känna mig som i en bubbla och det gör tydligen att jag skriver precis det jag tänker. Intressant. Den låten var inte en sommarplåga för mig eftersom det var en svensk företeelse. När jag hörde den för första gången för några veckor sedan tyckte jag att den var riktigt bra. För att vara en sommarplåga.
Dagen började lite smått irriterat men bättrade sig. Begravningsbyrån missade att informera om att om ingen klädkod anges i dödsannonsen, så betyder det att man ska ha svart på sig. Jag sa väldigt tidigt efter det att mamma gick bort att jag inte skulle ha det och att jag tyckte att folk skulle få ha på sig det som de kände för. Det är ju sommar och det skulle kännas mindre sorgligt om det kändes somrigt.
Men nu verkar det som alla har tolkat det som att man ska ha svart på sig. Jag vill inte, och hinner inte skaffa nya kläder. Den klänningen jag hade tänkt ha på mig har dessutom blivit forslad i bästa knarklangarstil av min chef genom hela Europa. Från ön, via Stockholm, till mina föräldrars hem. En övning som visade sig helt onödig. När jag åkte hem på semester anade jag inte att mamma skulle dö så jag hade inte med mig några vettiga kläder. Jag trodde inte jag skulle hinna åka tillbaka till ön innan.
Men, om någon tycker det är respektlöst så får de väl tycka det. Fast jag tvivlar på att någon kommer att göra det. Men imorse så blev det världens största grej som gjorde mig helt ur balans. I veckomötet med Maria var jag till och med tvungen att varna henne lite för att jag inte riktigt var mig själv. Men det gick bra.
På eftermiddagen satt jag med i Lars veckomöte med Dan i syfte att ”kvalitetssäkra” lite. Lars verkade lite obekväm i början men det gick snabbt över. Till min stora lycka så var han riktigt, riktigt duktig. Det var så otroligt givande att ge honom den feedbacken och han blev stolt som en tupp. Självklart hade jag lite utvecklingspunkter, men på det stora hela så gjorde han det bra. Skönt att inte alla är hopplösa. I värsta fall så får de väl sitta med honom och lyssna på hur han lägger upp sina möten. Undrar hur han skulle ställa sig till det.
Britten erbjöd sig att skjutsa mig till flygplatsen och jag tackade ja. Han är mitt uppe i ett projekt som har spårat ur lite. Några resurser blev kapade och helt plötsligt riskerar hans roll att bli något helt annat än det han skrev på för. Om det inte ordnar upp sig kanske han säger upp sig. Det vore så himla tråkigt om det blev så. Så, hoppas det ordnar sig.
Unnade mig en ny parfym idag på flygplatsen. Jag fastnade för Chloé. Pappa får en Jameson whiskey.

måndag 9 augusti 2010

Bekräftade farhågor

Kvällssolen har just försvunnit bakom ett av hotellen men det är fortfarande väldigt behaglig temperatur. Jag tog med mig kameran och hoppades att tanterna som fiskar skulle sitta på piren idag så jag kunde ta en bild. Jag tycker de ser rätt coola ut när de sitter där och, förmodligen, filosoferar. Eller bara fiskar. Men de är inte där idag tyvärr.

Själv laddar jag inför kvällens löptur. Det har gått så fruktansvärt tungt de senaste gångerna så jag drar mig lite. Jag förstår inte riktigt varför för det är inte så himla länge sedan jag sprang dubbla sträckan utan problem. Jag var rätt stillasittande under en period när jag tog hand om mamma så kanske försvann det en del muskler. Apropå träning. Just nu står en sjukt vältränad kvinna i 50-års åldern framför mig på klipporna och pratar med några tanter. Jag gissar att hon har varit dansare eller något sådant. Det är sällan man ser vältränade kvinnor överhuvudtaget på den här ön.

Idag hade jag en intressant övning med några av mina anställda som rapporterar till mina teamledare. Jag ville öppna upp för en dialog kring sådant som eventuellt inte fungerar. Det var en del vass kritik, och mina farhågor om att det inte hålls enskilda uppföljningssamtal blev bekräftade. Jag har en del att göra där. Samtidigt så slår det mig att verksamheten som jag driver fungerar ganska väl ”trots allt”. Kunderna är väldigt nöjda och det är ju det viktigaste. Jag frågar mig själv vad som är syftet med min roll och vad det är jag ska åstadkomma. Det finns inget uppenbart att laga. Ska jag sträva efter extremt nöjda kunder? Extremt nöjda anställda? Ska vi tjäna en massa pengar för företaget? Vad vill vi? Vad vill jag?

lördag 7 augusti 2010

Angelina Jolie som förebild?

När jag var på Beach Klubben med Britten igår så läste jag Vanity Fair för första gången. I den fanns det ett repotage om Angelina Jolie. För det mesta brukar jag inte ha tålamod att läsa om kändisar i glossiga magasin men den här gången slukade jag allt. Idag har jag läst fler artiklar ur tidningen och jag kan konstatera att jag gillar mixen av djupgående och ytliga reportage om samhälle, livstil, politik och mode.
I intervjun sa Angelina något jag fastnade vid: ”When I feel lost I just bring out a map over the world and remind myself that life is a big adventure”. Det tilllsammans med ett tidigare samtalsämne med Britten under dagen om resor och äventyr fick mig att senare på eftermiddagen forska lite I vilka spännande destinationer som finns lätt tillgängligt. Det första som kom upp var Tripoli i Libyen. Jag tror jag ska boka en resa dit innan det här året är slut. Bara för att jag kan.
Idag vaknade jag upp och funderade en god stund på vad jag skulle hitta på idag. Fick lite prestationsångest över alla möjligheter men det landade vid att jag slängde in maskin tvätt, skördade en citron till tillbringaren med vatten i kylen och la mig i en solstol för att försöka bättra på brännan på min vita rumpa och mina vita bröst. Jag har märkt att ibland känns det så fantastiskt skönt att bara göra vanliga, vardagliga saker här i mitt nya land och mitt nya hem. Som att tvätta till exempel. Det känns tryggt. Men i vinter har jag en dejt med Libyen. Tack Angelina.

Beach Club Chilling...

Idag fiskade britten (kollegan) upp mig och vi åkte till en Beach Club han brukar besöka ganska ofta. Riktigt najs faktisk även om man fick hosta upp 15 Euro som inträde. Igår besökte vi en restaurang som jag valt ut och som låt inåt landet. Vi blev båda sjukt överraskade över hur fint det var och hur bra maten var.

Ja, vi har alltså hängt två dagar i rad nu och ikväll ska vi gå på bio. Jag försöker att inte tänka på att det kanske inte är normalt om man är kollegor och han faktiskt har en flickvän. Men jag är faktiskt inte intresserad av honom er än att just göra sådana här grejor. Och även om jag brukar vara ganksa naiv när det kommer till killars intentioner så tror jag uppriktigt att han bara tycker det är najs att hänga med mig. Ingen av oss har ett jättestort umgänge och vi gillar ungefär samma saker.

Men det slog mig idag att han faktiskt är ett mysterium. Jag har nog tänkt att han kanske är rätt tråkig eller "stiff". Vet inte hur vi kom in på det men jag fick i alla fall veta att hans tjej är mellan 10 och 15 år äldre än honom. Och så sa han något i stil med "yeah, we are both pretty different". Klart man blir nyfiken som fan. Men jag borrade inte vidare i vad han menar med det. Började få ideer om att de kanske har ett öppet förhållande, att dom har SM sex i lackkläder och att det är det som håller ihop dom. Det vore något. Han har ju gått boardingschool och britter som gjort det brukar väl bli lite skruvade??

Hur som haver jag kommer inte fundera så mycket på intentioner utan jag gillar att hänga med honom. Och ikväll blir det Toy Story i 3D. Spännande!

Pustar ut på sängen nu och ska nog ta en tupplur.

torsdag 5 augusti 2010

Köttfärslimpa

Igår ganskska sent kom ett meddelande från en av killarna här på företaget. Han ville bjuda hem mig till hans familj på middag idag. Han ska göra köttfärslimpa! Så sött och det är klart att jag ska åka dit. Egentligen hade jag bestämt med min buddy, "kollegan-som-jag-har-bondat-med-jobbmässigt-men-jag-är-osäker-på-om-det-är-helt-platoniskt-från-hans-sida", att vi skulle käka midddag ikväll. så jag frågade om vi kunde skjuta på det till imorgon istället och berättade varför. Han skojade lite om att bli utkonkurrerad av köttfärslimpa men det var naturligtvis ok. Så ikväll blir det lite familylove vilket kommer att göra mig gott.

Kom just ut från ett litet snack med en av mina medarbetare. Hon är på många vis jätteduktig och bra men har stor del i att det blir lite dåliga vibbar ibland på våra gruppmöten. Hon tog det jag hade att säga väldigt bra. Min analys var helt enkelt att hon behöver sluta utgå ifrån att det Karen säger alltid är undanflykter och ursäkter för det är det inte. Det bara känns så för henne eftersom dom har en historia där dom inte riktigt förstår varandra. Som sagt, hon förstod var jag pratade om och skulle definitivt prata med Karen om hur de tillsammans kan få lite bättre energi runt sig. Bokade även in ett möte med alla i ämnet "hur ska vi nå vårt mål?". Målet med det mötet är att ta fram verktygslådan. Ser fram emot det!

Jag måste säga igen att den här typen av inslag i jobbet är så himla givande och ger mig en riktig boost. Nyckeln är dock att förbereda sig så man är konkret i sin feedback och inte börjar svamla. Har jag märkt.

Hur var det nu igen? Vad, exempel, konsekvens, accept...

onsdag 4 augusti 2010

En speciell dag


Idag är det knappt en månad sedan mamma dog och idag skulle hon ha fyllt 63 år. Alldeles alldeles för tidigt gick hon bort. Jag ville inte att denna dagen bara skulle passera utan klättrade upp på taket på min lägenhet och möte dagen i soluppgången. Jag sa högt för mig själv "fina mamma, jag älskar dig och jag saknar dig". Det blev en fin start på dagen och jag ska definitivt göra det fler gånger. Funderade på att kanske ta med mig yogamattan nästa gång.

På jobbet har jag haft både motgångar och medgångar. Motgång är nog att ta i, men jag har en del att jobba med när det kommer till cheferna. Tappade lite sinnesnärvaron att möta viss uppgivenhet när det kommer till att klara vissa utmaningar. Jag upplever att de inte ens vill försöka. Samtidigt har jag tjatat om målen i över en månad nu och vi måste börja jobba med dom. Dom verkar inte förstå att bonus är något man får när man gjort något exceptionellt bra och annars inte. Jag vet, det är min utmaning att fixa det. Om vi börjar jobba med det så blir det nog bra. Tanken är ju att det ska vara en utmaning för mig också. Det är nu jag ska "leva utmaningen som jag tog mig an". Så bara cool.

Men apropå sinnesnärvaro. En av teamledarna sa "hur ska jag få dom att göra det när dom inte vill, ska jag tvinga dom?" Och då handlade det inte om att de ska gå på glödande kol, det handlar om att få fler att börja arbeta på ett sätt som några andra själva har valt att redan göra. Ja vad säger man då? Jag blev så paff. Var tvungen att tvinga ut min kollega efter på lite debriefing. Han var så bra och sa att det nog var en naturlig reaktion givet var vi är nu med att kommunicera målen men att de undrar hur vi ska ta oss dit. Han har ju helt rätt. Igen, bara cool.

Uppsidan med dagen var att jag höll ett litet "brandtal" för hela avdelningen, och vi firade att vi hade klarat några av målen för juli månad. Det verkade uppskattat o jag trivs verkligen med att vara mer närvarande "på golvet". Mer av det.

Så, dagen har varit väldigt närvarande om man kan säga så. Jag har varit nära mig själv. Varit sårbar och sörjt i soluppgången och utmanat och lyft mina medarbetare på jobbet. Allt på en dag. Det är inte dåligt.

Puss.

tisdag 3 augusti 2010

Yes, jag har brutit träningsbarriären!

En annan sak som står på min lista är "stick ut och spring". Jag har varit alldeles för dålig på det på sistone. Men å andra sidan har jag faktiskt inte haft någon lust alls och varit rätt orkeslös. Mycket pga att jag har ätit dåligt. Men igår kväll kom jag ut på en runda. Det gick trögt och tungt men det viktigaste var att jag kom ut. Idag blev det en simtur nere i havet efer jobbet. Vattnet är som siden nu. Det är knappt så det ens svalkar när man hoppar i.

Jag har inte fått några reaktioner på mitt e-mail angående att jag ska sitta med i chefernas enskilda samtal med sina anställda. Undrar vad det betyder. Imorgon ska jag också beställa tårta och fira att vi klarade 2 av 3 mål för första gången. Min förhoppning är att alla i alla fall har skummat det jag skrev och har en susning om vad jag då kommer att prata om.

Just ja, jag måste ge feedback till Karen på hennes "boardmeeting". Innehållsmässigt var det riktigt bra men jag skulle vilja att hon pratar med lite mer eftertryck. Från och med är det jäkligt saklig och konstruktiv återkoppling som gäller, ingen skönmålning, det gynnar inte någon. Upp på kullen på det som är bra och konkreta tips på det som behöver förbättras. Vad var det som var bra, ge exempel, vad får det för konsekvens och få accept. Jajjamän.

Sitter nu och lyssnar på vågs skvalp från något "ambient" spår på Spotify, har tänt ett doftljus och myser. Imorgon skulle min mamma ha fyllt år. Jag funderar på att gå upp tidigt klättra upp på taket och möta soluppgången.

måndag 2 augusti 2010

Good day Mr Muscat

Gårdagen snäppade upp sig något efter jag hade gått ner och tagit ett dopp i det blå. I porten stod Mr Muscat och väntade på något. Eller bara stod där, det är lite oklart. Skulle mitt liv blivit film skulle han definitivt fått spela sig själv. Coolare utseende på en farbror har jag nog aldrig sett. Smal, intensiva mörka ögon med intellektuella markerade glasögon, stor vit mustasch och en stråhatt.

Tog mig också samman också igår och gick på bio. "The killer inside me". Våldsam men ruggigt välgjord film. Någonstans mitt i filmen insåg jag också att jag inte hade druckigt något kaffe på hela dagen. Även om det är hemskt att kaffe påverkar en på det viset så förklarade det en hel del varför jag var segare än briokolor i huvudet. Som tur är så har dom paus mitt i filmen i det här landet. Något jag annars skulle ha avskytt. Jag måste by the way lägga till på min lista att jag inte ska glömma dricka kaffe.

Nåväl, hemma igen så hade jag en ganska soft kväll. Idag lyckades jag med konststycket att försova mig men det var ingen som märkte av det. Trots befarad oinspiration idag att göra någoting lyckades jag åstadkomma en hel del. Fick iväg det där "newslettret" jag har filat på ett tag. Tog även tag i övervakningen av mina chefers individuella samtal med sina anställda. Jag vet, det är lite kontrollbehovs varning på det, men vad ska man göra när dom säger att dom gör en sak och sen inte gör det? Dags för mig att börja ställa lite krav helt enkelt. Jag ska försöka skriva lite om det här så får vi se hur det utvecklar sig. Jag är helt klart besviken och jag orkar inte dalta. No more Mr Nice Guy.

Italienaren skrev något i stil med "hoppas vi ses på Malta en dag". Hjälp. Tänk om han kommer hit? Säkert inte, för det är väl sådant man bara skriver. Men jag är rädd att mitt sexuellt frustrerade piece of ass skulle tycka det var en bra ide om det föll sig så...

God natt.

söndag 1 augusti 2010

Det gick så bra...

Det gick så bra där ett tag. Jobbet var kul, vi hade fått bra besked angående mammas Cancer. Så jag antar att det var därför jag slutade skriva. Det verkar som att skivandet kommer mer när det inte går så bra.

Mamma blev snabbt mycket sämre och jag åkte till Sverige i början på Uuli. Bara på en vecka blev hon så pass dålig att hon aldrig repade sig. Jag är så glad att jag beslutade att påbörja min semester tidigare så vi fick sista tiden tillsammans. De sista två dagarna hon hade i livet var hon knappt sig själv längre. Det verkade som hela hennes kropp hade gett upp. Kring lunch den 7:e juli stannade hennes hjärta.Pappa, min bror, hans fru och deras 5 veckor gamla dotter var med i rummet på sjukhuset. Fina mamma. Jag drömde om dig i natt. Jag kände din doft och smekte din mjuka kind.

Igår grät jag mig till sömns. Det kändes bra, jag har faktiskt inte gråtit på ett tag. Vaknade mitt i natten av magknip. Jag åt nog lite mycket glass igår...

Innan jag somnade satt jag på riktigt och övervägde att bjuda hit en 25-årig italienare som jag träffade i helgen på Sicilien. Träffade och träffade, han och en kompis kom fram till mig och Johanna på en nattklubb och började prata. Fast Dario kunde absolut ingen Engelska. Men Salvo pratade på. Dom skjutsade hem oss till vårt lilla pensionat en bit upp i bergen. De släppte av oss, det var puss på kinden och inget mer.

Av någon anledning sökte jag upp Dario på Facebook. Jag var osäker på om det var han och först fick jag en annan spagge på halsen. "Du har hittat mig" var hans svar på min fråga om han var "Dario från nattklubben i lördags". Tacka vet jag Gooogle Translate, Haha! Men det kan bli hur fel som helst också. Sist skrev han (tror jag) "hoppas vi ses någon dag på din ö". Nu lurar jag på hur jag ska svara. Är det realistiskt att ses om han åker hit? Han hade tydligen sin svåger här.

Ja, och nu tänker ni kanske, vad hände med mannen du älskar? Well, det visade sig att vi inte var på samma planhalva. Han var inte kär i mig men hade försökt att bli. Jag anade ju detta och tog initiativet till att avsluta det hela i början på juli. Jag orkade inte ödsla energi på honom mitt i allt med Mamma. Men jag saknar honom. Det gör jag faktiskt.

Idag är det söndag och jag funderar lite på vad jag ska hitta på...Hur som helst, först måste jag äta. Det var ju en av reglerna, rememeber??

fredag 11 juni 2010

En olycklig organisation

Jag är rätt ny på jobbet och då har man förmånen att se saker ganska tydligt. I början är man förvisso rätt osäker på om det ligger något i de spaningarna man gjort. Den senaste tiden har jag fått en del av mina misstankar bekräftade.

Det jag snappat upp är att det saknas inspiration. Tänk er själv att ni har jobbat länge och varit med om uppbyggnaden av ett företag, pengarna har flödat och självförtroendet har varit på topp. Sen hårdnar konkurrensen, helt ärligt vet jag inte om finanskrisen har satt sina spår, men en ny VD tas in för att ta företaget till en ny och mer strukturerad nivå. Folk börjar undra över sin roll i den nya organisationen och allt gungar. Men jag inser att jag har tagits in för att vara del i förändringen att ta företaget till den nya nivån. Men hur gör jag det? Jag pratade lite med en kollega som också är ganska ny och han var en av dom som bekräftar mina spaningar. Vi insåg att det låg på oss att försöka bidra till förändringen. Men det är svårt när det inte är sanktionerat av VDn och ingen av oss vill vara den nya som kommer in och tror att dom kan ändra hur som helst.

Vi ville inte lämna det vid att bara tycka att något borde göras och sedan inte göra något, så det bestämdes att vi skulle ta en afterwork och komma på något bra. (Eventuellt var det ett raggningsförsök från kollegan men jag ser mellan fingrarna på det)

Dessvärre kom vi inte fram till något konkret. Personaldirektören som inte heller han är någon stor inspiratör har flaggat för något slags arbete kring "nöjd medarbetare undersökningen" som gjordes i februari, och vi beslutade att invänta det.

Men, jag tror det är så att det ligger på oss mellanchefer att sticka ut hakan och hjälpa vår käre VD att göra något bra här. Han måste ut och jaga nya partners och det är upp till oss att stå för inspirationen på bygget. Men utan att göra bort oss. Hur gör man det, är frågan??

torsdag 10 juni 2010

Enligt Bengt Brülde är det kört för mig...

Livet går inte ut på att vara lycklig, men man blir det om man höjer blicken och skickar in lite moral i sin livstil.

Ok det är bara att konstatera att det är kört för mig då. Jag jobbar i en syndig bransch och jag gör det för att förverkliga mig själv. En annan artikel i samma artikelserie beskriver att vänner, sång och sömn gör en lyckligt. Strategin nu är att sova hela tiden. Möjligtvis kan jag hitta en kör här också, förmodligen en kyrkokör eftersom dom är så himla religiösa här. Vänner har jag ju inga här, men det kanske jag skulle få då. Och sen bli religiös på kuppen, det blir man tydlgen lycklig av.

onsdag 9 juni 2010

Musik som boostar självförtroende

Sitter just nu och är sjukt nöjd över en musikanalys. Länge har jag längtat efter att Veronica de Maggio ska släppa en ny skiva. Hennes senaste "Vinnaren är..." har helt klart varit på topp 3 listan när det kommer till peppmusik. Själva låten "Vinnaren..." är så sjukt kaxig och får mitt självförtroende att boostas ordenligt.

Fick nys om Oskar Linnros idag. Letade upp honom på Spotify och fastnade med en gång. Jag tänkte direkt att det är en manlig version av Veronica de Maggio! När jag sökte lite info om honom på nätet så visade det sig att han har producerat hennes skiva...Well, eftersom jag är musiknörd wannabe så blev jag naturligtvis enormt nöjd med min spaning.

Ok, det är ju lätt att efterkonstruera en sån grej, but I am telling you, it is true.

Nu lite om kvinnliga åkommor och hur det påverkar en. Ledsen alla ni som kanske trodde att ni hamnat på en musikblogg. Jag måste bara påminna mig själv om regel nr 4 - den tiden i månaden påverkar mig väldigt negativt och jag måste komma ihåg det. Det kan jag konstatera nu när jag lagt det bakom mig.



tisdag 8 juni 2010

Insikt

Det är verkligen inte tänkt att det här ska bli en blogg där jag ältar över män. Det finns det säkert en uppsjö med andra som gör. Däremot kommer jag skriva lite om det i sammanhanget att göra rätt val här i livet. Jag är närmare 40 än 30 och har inga barn. Genom att åka utomlands för ett jobb i det läget, så väljer jag bort det ett tag till. Jag resonerade som så att det inte var större chans att det hände genom att vara i Sverige inte heller fanns det någon lämplig pappa med i bilden. Valet var enkelt men jag ljuger om jag säger att jag inte funderade en del på det.

Min bakgrund gällande förhållanden är också av betydelse. Jag har varit mer singel än i relationer hela mitt liv och har aldrig behövt någon annan i mitt liv för att känna mig älskad. Till det kan man lägga till att jag är och har varit väldigt kräsen med vem jag har träffat. Jag känner tydligt när jag träffar någon som är speciell för mig. Nu har jag gjort det. Så fruktansvärt klichéaktigt att göra det i exakt samma veva som jag ska flytta utomlands.

Att träffa någon i det läget, åka utomlands och kanske inte känna varandra ordentligt tar på krafterna. Kanske mer än det faktiskt ger något. Men jag är inte beredd att ge upp så lätt. Min och hans personlighet är dessutom väldigt dåligt rustade för att få det att fungera...på pappret dömt att misslyckas? Jag vet inte. Där vi är i våra liv med jobb och barn (hans) så kanske de här omständigheterna är den enda förutsättningen för att vi ska lyckas. Jag får nog välja att se det på det sättet.

Jäklar, nu har jag inte ätit något. Regel nummer 1...Ät.

måndag 7 juni 2010

Klapp på axeln

Just nu känner jag mig fylld med energi och vill så klart passa på att få ner känslan och framförallt orsaken på pränt. Mannen har fortfarande inte ringt men det spelar ärligt talat ingen roll.

Idag var det dags för mig att sätta upp bonusmål för mina närmaste anställda. Av de miljarder saker jag behöver ta tag i mitt nya jobb så kändes den som mest akut. När väl riktningen är satt kan jag få ro att tänka på nästa steg. Workshoppen började lite segt och energilöst eftersom alla fortfarande verkade sova efter helgen. För att få igång kreativiteten och tankearbetet fick de börja med en liten ritövning som kombinerar "lära känna varandra" med reflektion över vad vårt varumärke som avdelning bör vara.

Ritövningen funkade, och snart var energinivån, inte på topp, men hästlängder högre än en timme tidigare.

Sen kunde vi gå in på själva brainstormandet kring målen. Även om det blev en hel del diskussioner så kunde vi enas till slut. Det var ju för det här som jag tog jobbet! Stanna vid den här känslan nu. Var nöjd med hur du fick den här sömniga gruppen att komma igång och faktiskt komma i mål syftet med workshoppen.

Sen ringde min fina vän Johanna som på beställning och vi hade ett långt och bra samtal. All is good och jag säger som Karin, "livet måste haka upp sig lite ibland".

söndag 6 juni 2010

Mannen

Mannen får ett eget litet kapitel. Han är en del av varför jag kanske har svårt att fokusera på jobb och mitt nya hemland.

Vi träffades kring Nyår på en semesterresa och något hände, helt klart. Men när vi gick till sängs troddde nog båda att det var ett one night stand det handlade om. Helt ärligt så var det en bedrövlig historia då vi båda var alldeles för onyktra. Jag blev ändå lite nyfiken på honom och föreslog efter någon vecka att vi skulle ses.

Så vi började ses. I samma veva skrev jag på för nya jobbet. I fyra månader träffades vi ganska regelbundet och när det blev dags för mig att åka så kände jag att jag ville veta hur han såg på oss för jag hade blivit riktigt förälskad i honom.

Svaret var inte det jag hade önskat. Han hade inte tänkt att det vi hade var en "riktig relation". Eftersom jag skulle åka iväg hade han inte tillåtit sig att känna sådana känslor. Plus att hans liv är kaos med trippla jobb i underhållningsbranschen och nyseparerad från ett förhållande med två ganska små barn.

Så jag åkte iväg och det var lite lösa ändar. Men han ringde med jämna mellanrum och allt kändes helt ok. Jag hade mitt nya jobb att fokuesera på, fixa boende mm. När det var dags att åka till Sverige för ett bröllop frågade jag om vi skulle ses och det ville han.

Första natten vi spenderade ihop sa han att han hade saknat mig och dagen efter försäkrade han sig om nästa gång vi skulle ses. Vi sågs på söndagen samma helg igen. Det var "älskade gullegryn", "älskling" och andra ömhets intyg. Efter det åkte jag tillbaka till Medelhavet och tyckte att "det var vi".

Varför kan vi inte bara prata om det? För att både han och jag är för fega för det. Jag känner att jag inte vill göra saker för komplicerade. Det är ju jag som har åkt iväg...

I skrivandets stund har vi inte pratat på över en vecka. Jag har ringt ett par gånger men han har inte kunnat svara för han har barnen. Jag vill helst inte prata med honom då heller för det blir så stelt och då kan det lika gärna vara. Men min osäkerhet kring var jag har honom gnager och jag kastas mellan att han undviker mig och att han är hur säker som helst på mig och helt enkelt väntar med att ringa tills han känner att han kan ägna mig sin fulla uppmärksamhet. Jag är rätt säker på att det är det senare och när han väl ringer och säger "hej gumman" så kommer jag att skratta åt mig själv för att jag har ältat detta så mycket.

Utmaningen för mig är väl att jag inte har så mycket umgänge här än och har för mycket tid att tänka, medan hans liv rullar i 180 knyck på hemmaplan.

Så, nu några saker angående mannen som jag kan hålla mig i när det känns jobbigt:

1. Vårt förhållande kommer inte bli bättre av att jag är i Sverige. Han har tusen järn i elden och behöver det här året för att landa jobbmässigt och på hemmaplan. Jag har mitt nya spännande jobb att fokusera på. Situationen är faktiskt idealisk. Han skulle inte gilla att jag gav upp detta för hans skull och inte jag heller. Det är inte för all framtid och tiden går fort när man har roligt, så se till att ha roligt.

2. Han är en riktigt bra kille och skulle inte såra mig genom att inte berätta hur han tycker och tänker.

3. Du måste förstå att det faktiskt kan vara så att han är förälskad i dig också. Varför skulle han inte kunna vara det?

4. Är det så att han är osäker på mig så finns det inget jag kan göra åt saken. Att älta hjälper absolut inte. Är det menat så är det menat.

Tog ett dopp. Uppfriskande!

Do´s & Dont´s

Det här inlägget ska bli min hjälp till självhjälp och något att gå tillbaka till när jag har det som jobbigast. Det är en kombination av mina egna förslag och några rader jag desperat läste i en självhjälpsbok som kom med på köpet när man köpte Damernas Värld för några år sedan. Har aldrig läst den men av någon anledning packade jag ner den inför flytten till Medelhavet. Kanske anade jag att den skulle komma väl till hands.

1. Ät ordentligt. När du är olycklig tenderar du att inte äta något. När man inte äter blir man ännu tröttare och man förväxlar energilöshet p g a för lite mat med att man har blivit apatiskt av olycka. Ät!
2. Stick ut och spring – du vet att du känner dig mycket starkare efteråt
3. Lyssna inte på sorglig musik, lyssna på musik du blir glad av
4. Var uppmärksam på var i månaden du befinner dig. Din menstruationscyk plåverkar dig mycket mer än tidigare och gör dig låg och känslig
5. Gå ner och bada i det fina Medelhavet!
6. Tänk på dina styrkor, att du är frisk och att det trots allt bara är ett jobb
7. Ring en vän du tycker om och som ger dig energi
8. Tänk att M (mannen) ska vara lycklig att få ha dig i sitt liv, så smart, snygg och omtänksam som du är. Jag är hans drömmars kvinna!
9. Det här är en utmaning som du har tagit dig an. Se möjligheten att lära dig något i detta!
10. Flytta fokus från dig själv. Betona positiva sker runt omkring dig. Säg det högt till dig själv
11. Ta dig samman kvinna - du har lyxproblem
12. Sitt inte och uggla framför datorn för mycket

Känner mig väldigt nöjd med första utdraget. Kommer säkert att byggas på. Kanske har ni några förslag?

Nu ett dopp i Medelhavet.

/HSJ

lördag 5 juni 2010

En helt ny situation

Det var över ett år sedan jag var här. Det gick tydligen att ångra att man hade raderat bloggen och nu har den återuppstått igen. Det verkar dock som att visst innehåll har kastats om. Nåväl, kul var det ialla fall att läsa om mina upptåg i Stockholm för drygt ett år sedan. Känns som jag hade rätt mycket energi när jag skrev dom inläggen.

Energi. Det är väl lite därför jag är här igen. Mitt liv har förändrats totalt sedan sist.

Idag har jag ett toppjobb någonstans vid Medelhavet, tjänar mer än tre gånger så mycket än en medelinkomst. Har en takvåning med havsutsikt och en lägenhet centrala Stockholm. Jag har ett distansförhållande (tror jag...mer om det sen) med en man som jag är superförälskad i. Mina fina föräldrar mår bra trots att mamma fick cancer för några månader sedan och jag har en fin bror med familj och sedan bara några dagar en ny liten brorsdotter.

Livet leker? Nej...och det är det som är problemet. Jag har inte den energin som jag känner att jag hade när jag skrev mina tidigare inlägg. Jag har hjärnspöken, dåligt självförtoende och har hamnat i en dålig spiral. Och det är väl det som har fått mig hit igen. Jag inbillar mig att skrivandet kanske ska få mig att se klarare på saker och ting.

Allt är en röra. Jag vet inte om jag inte trivs här för att jag tror jobbet jag tagit är för svårt, eller att jag inte gillar företaget. Eller så gillar jag helt enkelt inte landet jag bor i nu större delen av tiden. Eller så mår jag dåligt för att jag inte är med mannen jag älskar. Saken är den att jag vet inte om jag inte trivs här eller om jag bara är feg. Ni vet, det där klassiska att man är en bluff och att någon ska komma på det.

Hur som helst, det är det jag ska nysta upp här är det tänkt. Så, inte så mycket singelsnack utan karriärkvinna som våndas.

Nu börjar det bli lite kyligt här på min takterass så det är dags att klä på sig lite. Har nog lite solfrossa tror jag. Helt klart har jag konstaterat att man inte är lyckligare för att man har en stor takterrass med citronträd.