En smått surrealistisk dag....

Det slog mig just att den här dagen har varit rätt märklig. Ska jag börja med att berätta om när jag gick över stock och sten i skogsgläntor i ett villaområde och lockade på en katt? Eller ska jag berätta om när jag klev över tröskeln till församlingshemmet i byn där jag växte upp för första gången på 20 år? Eller hur jag blev förälskad i min brorsdotter och manipulerad in i ett litet tält av min brorson? Det sista, manipulerad av min brorson har i och för sig hänt förr. Brorsdotter är nu drygt två månader, ler när man kittlar henne på magen och ha jättefina långa ögonfransar.

Igår i bilen, när pappa hämtade mig på flygplatsen, berättade han att mammas katt hade försvunnit. Pappa reser en del i jobbet nu och nu när mamma inte finns längre så behöver han hjälp med katten. Han hade lämnat henne till min bror och nu har hon varit borta i flera dagar. Jag kände att jag ville gå och leta lite efter henne och ungefär mitt på dagen idag så fann jag mig själv gå omkring i villaområdet. Muffins! Ksss, Ksss Ksss...I en timme...Men ingen katt. Precis när han sa det kände jag ett stygn av sorg. Typiskt. Mamma dör och nu ska hennes katt försvinna också. Jag vet inte om jag tycker att det var lika bra för vi visste inte riktigt vad vi skulle göra med henne eftersom pappa reser så mycket.

På förmiddagen träffade vi prästen som ska hålla i begravningen. Hon har sin expedition i församlingshemmet där jag konfirmerade mig bland annat. Prästen ville veta lite mer om mamma. Vi berättade och jag grät igen för första gången på säkert en vecka. Jag ska skriva om mamma imorgon, det jag sa till prästen, men just nu är jag för trött.

Efter mötet med prästen och kattletandet ägnade jag större delen av dagen att röja upp hemma hos mamma och pappa, och göra fint till fredagen. Sen gjorde jag köttbullar med sås och potatis och lingon till mig och pappa. Pappa. Han kommer att klara sig bra, men jag var tvungen att uppfostra honom lite. Handduken i badrummet var i princip svart och hade hängt där sedan jag var hemma sist. Inte ok. Han urskuldrade sig och sa att han var medveten om det och att han lovade att det inte skulle hänga så smutsiga handdukar om han fick besök. Nu ligger jag uppe i "gröna rummet" som har blivit mitt sovrum hos mamma och pappa. Ett rum med nyproducerade "engelska möbler" som ska se ut som de hör hemma i ett bibliotek och med lite för grön tapet. Men det är fint. Grönt är skönt =) !Hemma hos mamma och pappa". Undrar hur länge jag ska säga det? Det känns så konstigt att säga "hemma hos pappa".

Imorgon ska jag städa lite till öva på psalmen "Var inte rädd".

God natt.

Från Gud till Chloé.

Skriver det här på 30 000 fot och är uppenbarligen inte uppkopplad mot något internet. Snarare mot Gud. Kanske är jag närmare nu. Jag tror inte han bor här uppe dock. Nu undrar jag lite chockat var den smått var den religiösa utsvävningen kom ifrån. Men himlen är otroligt vacker där ute och kanske kallar Han. Vilket får mig att tänka på sommarplågan med ursprung från Danmark, ”jeg kaller på daj”. En smått absurd association inser jag nu. Jag har öronproppar som får mig att känna mig som i en bubbla och det gör tydligen att jag skriver precis det jag tänker. Intressant. Den låten var inte en sommarplåga för mig eftersom det var en svensk företeelse. När jag hörde den för första gången för några veckor sedan tyckte jag att den var riktigt bra. För att vara en sommarplåga.
Dagen började lite smått irriterat men bättrade sig. Begravningsbyrån missade att informera om att om ingen klädkod anges i dödsannonsen, så betyder det att man ska ha svart på sig. Jag sa väldigt tidigt efter det att mamma gick bort att jag inte skulle ha det och att jag tyckte att folk skulle få ha på sig det som de kände för. Det är ju sommar och det skulle kännas mindre sorgligt om det kändes somrigt.
Men nu verkar det som alla har tolkat det som att man ska ha svart på sig. Jag vill inte, och hinner inte skaffa nya kläder. Den klänningen jag hade tänkt ha på mig har dessutom blivit forslad i bästa knarklangarstil av min chef genom hela Europa. Från ön, via Stockholm, till mina föräldrars hem. En övning som visade sig helt onödig. När jag åkte hem på semester anade jag inte att mamma skulle dö så jag hade inte med mig några vettiga kläder. Jag trodde inte jag skulle hinna åka tillbaka till ön innan.
Men, om någon tycker det är respektlöst så får de väl tycka det. Fast jag tvivlar på att någon kommer att göra det. Men imorse så blev det världens största grej som gjorde mig helt ur balans. I veckomötet med Maria var jag till och med tvungen att varna henne lite för att jag inte riktigt var mig själv. Men det gick bra.
På eftermiddagen satt jag med i Lars veckomöte med Dan i syfte att ”kvalitetssäkra” lite. Lars verkade lite obekväm i början men det gick snabbt över. Till min stora lycka så var han riktigt, riktigt duktig. Det var så otroligt givande att ge honom den feedbacken och han blev stolt som en tupp. Självklart hade jag lite utvecklingspunkter, men på det stora hela så gjorde han det bra. Skönt att inte alla är hopplösa. I värsta fall så får de väl sitta med honom och lyssna på hur han lägger upp sina möten. Undrar hur han skulle ställa sig till det.
Britten erbjöd sig att skjutsa mig till flygplatsen och jag tackade ja. Han är mitt uppe i ett projekt som har spårat ur lite. Några resurser blev kapade och helt plötsligt riskerar hans roll att bli något helt annat än det han skrev på för. Om det inte ordnar upp sig kanske han säger upp sig. Det vore så himla tråkigt om det blev så. Så, hoppas det ordnar sig.
Unnade mig en ny parfym idag på flygplatsen. Jag fastnade för Chloé. Pappa får en Jameson whiskey.

Bekräftade farhågor

Kvällssolen har just försvunnit bakom ett av hotellen men det är fortfarande väldigt behaglig temperatur. Jag tog med mig kameran och hoppades att tanterna som fiskar skulle sitta på piren idag så jag kunde ta en bild. Jag tycker de ser rätt coola ut när de sitter där och, förmodligen, filosoferar. Eller bara fiskar. Men de är inte där idag tyvärr.

Själv laddar jag inför kvällens löptur. Det har gått så fruktansvärt tungt de senaste gångerna så jag drar mig lite. Jag förstår inte riktigt varför för det är inte så himla länge sedan jag sprang dubbla sträckan utan problem. Jag var rätt stillasittande under en period när jag tog hand om mamma så kanske försvann det en del muskler. Apropå träning. Just nu står en sjukt vältränad kvinna i 50-års åldern framför mig på klipporna och pratar med några tanter. Jag gissar att hon har varit dansare eller något sådant. Det är sällan man ser vältränade kvinnor överhuvudtaget på den här ön.

Idag hade jag en intressant övning med några av mina anställda som rapporterar till mina teamledare. Jag ville öppna upp för en dialog kring sådant som eventuellt inte fungerar. Det var en del vass kritik, och mina farhågor om att det inte hålls enskilda uppföljningssamtal blev bekräftade. Jag har en del att göra där. Samtidigt så slår det mig att verksamheten som jag driver fungerar ganska väl ”trots allt”. Kunderna är väldigt nöjda och det är ju det viktigaste. Jag frågar mig själv vad som är syftet med min roll och vad det är jag ska åstadkomma. Det finns inget uppenbart att laga. Ska jag sträva efter extremt nöjda kunder? Extremt nöjda anställda? Ska vi tjäna en massa pengar för företaget? Vad vill vi? Vad vill jag?

Angelina Jolie som förebild?

När jag var på Beach Klubben med Britten igår så läste jag Vanity Fair för första gången. I den fanns det ett repotage om Angelina Jolie. För det mesta brukar jag inte ha tålamod att läsa om kändisar i glossiga magasin men den här gången slukade jag allt. Idag har jag läst fler artiklar ur tidningen och jag kan konstatera att jag gillar mixen av djupgående och ytliga reportage om samhälle, livstil, politik och mode.
I intervjun sa Angelina något jag fastnade vid: ”When I feel lost I just bring out a map over the world and remind myself that life is a big adventure”. Det tilllsammans med ett tidigare samtalsämne med Britten under dagen om resor och äventyr fick mig att senare på eftermiddagen forska lite I vilka spännande destinationer som finns lätt tillgängligt. Det första som kom upp var Tripoli i Libyen. Jag tror jag ska boka en resa dit innan det här året är slut. Bara för att jag kan.
Idag vaknade jag upp och funderade en god stund på vad jag skulle hitta på idag. Fick lite prestationsångest över alla möjligheter men det landade vid att jag slängde in maskin tvätt, skördade en citron till tillbringaren med vatten i kylen och la mig i en solstol för att försöka bättra på brännan på min vita rumpa och mina vita bröst. Jag har märkt att ibland känns det så fantastiskt skönt att bara göra vanliga, vardagliga saker här i mitt nya land och mitt nya hem. Som att tvätta till exempel. Det känns tryggt. Men i vinter har jag en dejt med Libyen. Tack Angelina.

Beach Club Chilling...

Idag fiskade britten (kollegan) upp mig och vi åkte till en Beach Club han brukar besöka ganska ofta. Riktigt najs faktisk även om man fick hosta upp 15 Euro som inträde. Igår besökte vi en restaurang som jag valt ut och som låt inåt landet. Vi blev båda sjukt överraskade över hur fint det var och hur bra maten var.

Ja, vi har alltså hängt två dagar i rad nu och ikväll ska vi gå på bio. Jag försöker att inte tänka på att det kanske inte är normalt om man är kollegor och han faktiskt har en flickvän. Men jag är faktiskt inte intresserad av honom er än att just göra sådana här grejor. Och även om jag brukar vara ganksa naiv när det kommer till killars intentioner så tror jag uppriktigt att han bara tycker det är najs att hänga med mig. Ingen av oss har ett jättestort umgänge och vi gillar ungefär samma saker.

Men det slog mig idag att han faktiskt är ett mysterium. Jag har nog tänkt att han kanske är rätt tråkig eller "stiff". Vet inte hur vi kom in på det men jag fick i alla fall veta att hans tjej är mellan 10 och 15 år äldre än honom. Och så sa han något i stil med "yeah, we are both pretty different". Klart man blir nyfiken som fan. Men jag borrade inte vidare i vad han menar med det. Började få ideer om att de kanske har ett öppet förhållande, att dom har SM sex i lackkläder och att det är det som håller ihop dom. Det vore något. Han har ju gått boardingschool och britter som gjort det brukar väl bli lite skruvade??

Hur som haver jag kommer inte fundera så mycket på intentioner utan jag gillar att hänga med honom. Och ikväll blir det Toy Story i 3D. Spännande!

Pustar ut på sängen nu och ska nog ta en tupplur.

Köttfärslimpa

Igår ganskska sent kom ett meddelande från en av killarna här på företaget. Han ville bjuda hem mig till hans familj på middag idag. Han ska göra köttfärslimpa! Så sött och det är klart att jag ska åka dit. Egentligen hade jag bestämt med min buddy, "kollegan-som-jag-har-bondat-med-jobbmässigt-men-jag-är-osäker-på-om-det-är-helt-platoniskt-från-hans-sida", att vi skulle käka midddag ikväll. så jag frågade om vi kunde skjuta på det till imorgon istället och berättade varför. Han skojade lite om att bli utkonkurrerad av köttfärslimpa men det var naturligtvis ok. Så ikväll blir det lite familylove vilket kommer att göra mig gott.

Kom just ut från ett litet snack med en av mina medarbetare. Hon är på många vis jätteduktig och bra men har stor del i att det blir lite dåliga vibbar ibland på våra gruppmöten. Hon tog det jag hade att säga väldigt bra. Min analys var helt enkelt att hon behöver sluta utgå ifrån att det Karen säger alltid är undanflykter och ursäkter för det är det inte. Det bara känns så för henne eftersom dom har en historia där dom inte riktigt förstår varandra. Som sagt, hon förstod var jag pratade om och skulle definitivt prata med Karen om hur de tillsammans kan få lite bättre energi runt sig. Bokade även in ett möte med alla i ämnet "hur ska vi nå vårt mål?". Målet med det mötet är att ta fram verktygslådan. Ser fram emot det!

Jag måste säga igen att den här typen av inslag i jobbet är så himla givande och ger mig en riktig boost. Nyckeln är dock att förbereda sig så man är konkret i sin feedback och inte börjar svamla. Har jag märkt.

Hur var det nu igen? Vad, exempel, konsekvens, accept...

En speciell dag

Idag är det knappt en månad sedan mamma dog och idag skulle hon ha fyllt 63 år. Alldeles alldeles för tidigt gick hon bort. Jag ville inte att denna dagen bara skulle passera utan klättrade upp på taket på min lägenhet och möte dagen i soluppgången. Jag sa högt för mig själv "fina mamma, jag älskar dig och jag saknar dig". Det blev en fin start på dagen och jag ska definitivt göra det fler gånger. Funderade på att kanske ta med mig yogamattan nästa gång.

På jobbet har jag haft både motgångar och medgångar. Motgång är nog att ta i, men jag har en del att jobba med när det kommer till cheferna. Tappade lite sinnesnärvaron att möta viss uppgivenhet när det kommer till att klara vissa utmaningar. Jag upplever att de inte ens vill försöka. Samtidigt har jag tjatat om målen i över en månad nu och vi måste börja jobba med dom. Dom verkar inte förstå att bonus är något man får när man gjort något exceptionellt bra och annars inte. Jag vet, det är min utmaning att fixa det. Om vi börjar jobba med det så blir det nog bra. Tanken är ju att det ska vara en utmaning för mig också. Det är nu jag ska "leva utmaningen som jag tog mig an". Så bara cool.

Men apropå sinnesnärvaro. En av teamledarna sa "hur ska jag få dom att göra det när dom inte vill, ska jag tvinga dom?" Och då handlade det inte om att de ska gå på glödande kol, det handlar om att få fler att börja arbeta på ett sätt som några andra själva har valt att redan göra. Ja vad säger man då? Jag blev så paff. Var tvungen att tvinga ut min kollega efter på lite debriefing. Han var så bra och sa att det nog var en naturlig reaktion givet var vi är nu med att kommunicera målen men att de undrar hur vi ska ta oss dit. Han har ju helt rätt. Igen, bara cool.

Uppsidan med dagen var att jag höll ett litet "brandtal" för hela avdelningen, och vi firade att vi hade klarat några av målen för juli månad. Det verkade uppskattat o jag trivs verkligen med att vara mer närvarande "på golvet". Mer av det.

Så, dagen har varit väldigt närvarande om man kan säga så. Jag har varit nära mig själv. Varit sårbar och sörjt i soluppgången och utmanat och lyft mina medarbetare på jobbet. Allt på en dag. Det är inte dåligt.

Puss.

Yes, jag har brutit träningsbarriären!

En annan sak som står på min lista är "stick ut och spring". Jag har varit alldeles för dålig på det på sistone. Men å andra sidan har jag faktiskt inte haft någon lust alls och varit rätt orkeslös. Mycket pga att jag har ätit dåligt. Men igår kväll kom jag ut på en runda. Det gick trögt och tungt men det viktigaste var att jag kom ut. Idag blev det en simtur nere i havet efer jobbet. Vattnet är som siden nu. Det är knappt så det ens svalkar när man hoppar i.

Jag har inte fått några reaktioner på mitt e-mail angående att jag ska sitta med i chefernas enskilda samtal med sina anställda. Undrar vad det betyder. Imorgon ska jag också beställa tårta och fira att vi klarade 2 av 3 mål för första gången. Min förhoppning är att alla i alla fall har skummat det jag skrev och har en susning om vad jag då kommer att prata om.

Just ja, jag måste ge feedback till Karen på hennes "boardmeeting". Innehållsmässigt var det riktigt bra men jag skulle vilja att hon pratar med lite mer eftertryck. Från och med är det jäkligt saklig och konstruktiv återkoppling som gäller, ingen skönmålning, det gynnar inte någon. Upp på kullen på det som är bra och konkreta tips på det som behöver förbättras. Vad var det som var bra, ge exempel, vad får det för konsekvens och få accept. Jajjamän.

Sitter nu och lyssnar på vågs skvalp från något "ambient" spår på Spotify, har tänt ett doftljus och myser. Imorgon skulle min mamma ha fyllt år. Jag funderar på att gå upp tidigt klättra upp på taket och möta soluppgången.

Good day Mr Muscat

Gårdagen snäppade upp sig något efter jag hade gått ner och tagit ett dopp i det blå. I porten stod Mr Muscat och väntade på något. Eller bara stod där, det är lite oklart. Skulle mitt liv blivit film skulle han definitivt fått spela sig själv. Coolare utseende på en farbror har jag nog aldrig sett. Smal, intensiva mörka ögon med intellektuella markerade glasögon, stor vit mustasch och en stråhatt.

Tog mig också samman också igår och gick på bio. "The killer inside me". Våldsam men ruggigt välgjord film. Någonstans mitt i filmen insåg jag också att jag inte hade druckigt något kaffe på hela dagen. Även om det är hemskt att kaffe påverkar en på det viset så förklarade det en hel del varför jag var segare än briokolor i huvudet. Som tur är så har dom paus mitt i filmen i det här landet. Något jag annars skulle ha avskytt. Jag måste by the way lägga till på min lista att jag inte ska glömma dricka kaffe.

Nåväl, hemma igen så hade jag en ganska soft kväll. Idag lyckades jag med konststycket att försova mig men det var ingen som märkte av det. Trots befarad oinspiration idag att göra någoting lyckades jag åstadkomma en hel del. Fick iväg det där "newslettret" jag har filat på ett tag. Tog även tag i övervakningen av mina chefers individuella samtal med sina anställda. Jag vet, det är lite kontrollbehovs varning på det, men vad ska man göra när dom säger att dom gör en sak och sen inte gör det? Dags för mig att börja ställa lite krav helt enkelt. Jag ska försöka skriva lite om det här så får vi se hur det utvecklar sig. Jag är helt klart besviken och jag orkar inte dalta. No more Mr Nice Guy.

Italienaren skrev något i stil med "hoppas vi ses på Malta en dag". Hjälp. Tänk om han kommer hit? Säkert inte, för det är väl sådant man bara skriver. Men jag är rädd att mitt sexuellt frustrerade piece of ass skulle tycka det var en bra ide om det föll sig så...

God natt.

Det gick så bra...

Det gick så bra där ett tag. Jobbet var kul, vi hade fått bra besked angående mammas Cancer. Så jag antar att det var därför jag slutade skriva. Det verkar som att skivandet kommer mer när det inte går så bra.

Mamma blev snabbt mycket sämre och jag åkte till Sverige i början på Uuli. Bara på en vecka blev hon så pass dålig att hon aldrig repade sig. Jag är så glad att jag beslutade att påbörja min semester tidigare så vi fick sista tiden tillsammans. De sista två dagarna hon hade i livet var hon knappt sig själv längre. Det verkade som hela hennes kropp hade gett upp. Kring lunch den 7:e juli stannade hennes hjärta.Pappa, min bror, hans fru och deras 5 veckor gamla dotter var med i rummet på sjukhuset. Fina mamma. Jag drömde om dig i natt. Jag kände din doft och smekte din mjuka kind.

Igår grät jag mig till sömns. Det kändes bra, jag har faktiskt inte gråtit på ett tag. Vaknade mitt i natten av magknip. Jag åt nog lite mycket glass igår...

Innan jag somnade satt jag på riktigt och övervägde att bjuda hit en 25-årig italienare som jag träffade i helgen på Sicilien. Träffade och träffade, han och en kompis kom fram till mig och Johanna på en nattklubb och började prata. Fast Dario kunde absolut ingen Engelska. Men Salvo pratade på. Dom skjutsade hem oss till vårt lilla pensionat en bit upp i bergen. De släppte av oss, det var puss på kinden och inget mer.

Av någon anledning sökte jag upp Dario på Facebook. Jag var osäker på om det var han och först fick jag en annan spagge på halsen. "Du har hittat mig" var hans svar på min fråga om han var "Dario från nattklubben i lördags". Tacka vet jag Gooogle Translate, Haha! Men det kan bli hur fel som helst också. Sist skrev han (tror jag) "hoppas vi ses någon dag på din ö". Nu lurar jag på hur jag ska svara. Är det realistiskt att ses om han åker hit? Han hade tydligen sin svåger här.

Ja, och nu tänker ni kanske, vad hände med mannen du älskar? Well, det visade sig att vi inte var på samma planhalva. Han var inte kär i mig men hade försökt att bli. Jag anade ju detta och tog initiativet till att avsluta det hela i början på juli. Jag orkade inte ödsla energi på honom mitt i allt med Mamma. Men jag saknar honom. Det gör jag faktiskt.

Idag är det söndag och jag funderar lite på vad jag ska hitta på...Hur som helst, först måste jag äta. Det var ju en av reglerna, rememeber??