söndag 1 augusti 2010

Det gick så bra...

Det gick så bra där ett tag. Jobbet var kul, vi hade fått bra besked angående mammas Cancer. Så jag antar att det var därför jag slutade skriva. Det verkar som att skivandet kommer mer när det inte går så bra.

Mamma blev snabbt mycket sämre och jag åkte till Sverige i början på Uuli. Bara på en vecka blev hon så pass dålig att hon aldrig repade sig. Jag är så glad att jag beslutade att påbörja min semester tidigare så vi fick sista tiden tillsammans. De sista två dagarna hon hade i livet var hon knappt sig själv längre. Det verkade som hela hennes kropp hade gett upp. Kring lunch den 7:e juli stannade hennes hjärta.Pappa, min bror, hans fru och deras 5 veckor gamla dotter var med i rummet på sjukhuset. Fina mamma. Jag drömde om dig i natt. Jag kände din doft och smekte din mjuka kind.

Igår grät jag mig till sömns. Det kändes bra, jag har faktiskt inte gråtit på ett tag. Vaknade mitt i natten av magknip. Jag åt nog lite mycket glass igår...

Innan jag somnade satt jag på riktigt och övervägde att bjuda hit en 25-årig italienare som jag träffade i helgen på Sicilien. Träffade och träffade, han och en kompis kom fram till mig och Johanna på en nattklubb och började prata. Fast Dario kunde absolut ingen Engelska. Men Salvo pratade på. Dom skjutsade hem oss till vårt lilla pensionat en bit upp i bergen. De släppte av oss, det var puss på kinden och inget mer.

Av någon anledning sökte jag upp Dario på Facebook. Jag var osäker på om det var han och först fick jag en annan spagge på halsen. "Du har hittat mig" var hans svar på min fråga om han var "Dario från nattklubben i lördags". Tacka vet jag Gooogle Translate, Haha! Men det kan bli hur fel som helst också. Sist skrev han (tror jag) "hoppas vi ses någon dag på din ö". Nu lurar jag på hur jag ska svara. Är det realistiskt att ses om han åker hit? Han hade tydligen sin svåger här.

Ja, och nu tänker ni kanske, vad hände med mannen du älskar? Well, det visade sig att vi inte var på samma planhalva. Han var inte kär i mig men hade försökt att bli. Jag anade ju detta och tog initiativet till att avsluta det hela i början på juli. Jag orkade inte ödsla energi på honom mitt i allt med Mamma. Men jag saknar honom. Det gör jag faktiskt.

Idag är det söndag och jag funderar lite på vad jag ska hitta på...Hur som helst, först måste jag äta. Det var ju en av reglerna, rememeber??

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar