måndag 4 oktober 2010

Gå aldrig och lägg er osams...

...brukar man ju råda gifta par om. Antar att det gäller även för far/dotter relationer. Alla relationer för den delen. Jag ringde och berättade att jag blir ledsen när han säger sådana saker och förklarade varför jag eventuellt uppfattades som besvärlig. Han förstod och sa att det inte alls var meningen. Så nu känns allt bra. Nu ska jag hänga lite tvätt och sedan är det nog dags att gå till sängs. Godnatt.

Är jag besvärlig??

AAAh...just nu har jag en klump i bröstet för pappa kallade mig för besvärlig. Jag har sagt i flera månader att jag kommer till Sverige den 14 oktober för att spendera följande fredag och halva lördag med att träffa honom, skicka ut tackkort för begravningen och att börja ordna med mammas kläder etc.

Nu ringde han och undrade om det var ok att han hämtade mig i STHLM kring lunch på fredagen för det har dykt upp en grej på hans jobb. NEEEJ, det är inte ok. I min värld blir hela fredagen förstörd för då är vi inte hemma hos honom förrän vid halv tre. En dag som jag dessutom har tagit semester och inte kan utnyttja ordentligt om jag ska vara en förmiddag i Stockholm när alla jobbar och inte kan träffa mig.

I hans värld handlar det bara om "några timmar skillnad". Helt oväntat (fast ändå väntat) när jag trodde vi hade hittat en plan med att min bror hämtar mig så anklagar han mig för att vara besvärlig. På något vis lyckas han vända att han själv är besvärlig till att JAG är besvärlig. Det händer inte ofta men han gör så ibland. Jag får så hög puls av det och blir jätteledsen. Även om det praktiska löste sig, dvs han kan ändå hämta mig på torsdagkvällen, så sätter sig sådant hos mig. Och så drar han upp exempel som verkligen sårar som att jag minsann behövde göra en grej med jobbet när han var och hälsade på. Det är inte alls samma sak för det handlade om en eftermiddag när han var här och hälsade på i nästan en vecka. Hade inte jag åkt iväg på den grejen så hade vi gått varandra på nerverna i alla fall...

Så nu pendlar jag mellan att ringa och säga att jag är ledsen eller bara låta det vara. Vi pratade ju igen efter och konstaterade att det ordnade sig, men anklagelsen hänger i luften. Åtminstone för mig. På något vis så fick jag svaret nu. Jag ringer tillbaka.

söndag 3 oktober 2010

7 veckor senare

Nu är det 7 veckor sedan mammas begravning och sedan jag var här sist. Jag har försiktigt vågat börja njuta av att var här och livet. Jag inser att jag har ett riktigt häftigt liv och måste ta vara på det som finns runt omkring mig och faktiskt framför näsan.

I fredags fick jag lite socialt umgänge med ett par killar från kontoret i Sverige så resten av helgen har jag nöjt mig med att umgås med mig själv. Jag såg Eat, Love, Pray igår och den inspirerade mig till att åka på en utflykt idag. Det finns en gammal stad här som är helt bilfri och bakom murar. Jag har varit där ett par gånger men bara väldigt hastigt. Sist var faktiskt med mamma och pappa och det högg lite i hjärtat när jag gick förbi kapellet där vi tog skydd från ett plötsligt ösregn, pappa, jag och mamma...Nu gråter jag.

Men, jag mår bra och min utflykt bjöd på ett par oväntade möten. Jag lyckades få tag i ett av de bästa borden på La Fontanella med gudomlig utsikt och skämdes lite för att jag tog upp fyra platser fast jag var ensam. Som tur var frågade ett trevligt par om de fick slå sig ner. Vi pratade lite om allt möjligt och sen var det dags för mig att gå. På bussen tillbaka träffade jag Kristoffer och Patryczya, ett par jag träffade på en fest för en tid sedan. Patryzcya är riktigt gullig och trevlig och frågade om jag ville ta en kopp kaffe på La Rive. Väl där så fanns det en kort eldig spanjor vid namn Carlos som inte dolde för en sekund att han raggade järnet på mig. Jag lyckades hålla honom på armlängds avstånd och samtidigt vara lite kvickt charmig och inte tråkig.

Nu sitter jag här i mörkret på min terrass med en tänd lykta och lyssnar på Joao Gilberto.

Framför mig har jag en härlig resa till Irland och inte mindre än två resor till Las Vegas med jobbet. Jag har inte glömt bort mitt löfte till mig själv att åka till Libyen, men det är lite tufft att klämma in det. Lyxproblem helt klart.

Jag har inte skrivit något om jobbet nu inser jag. Men det är bra med det. Och det går bra. Det är väl inte så mycket mer att säga. Men jag undrar fortfarande lite på vad mina ambitioner där är. Jag ska nog inte fundera så mycket.

Ok, det får räcka för nu. Skönt att vara tillbaka.