måndag 4 oktober 2010

Är jag besvärlig??

AAAh...just nu har jag en klump i bröstet för pappa kallade mig för besvärlig. Jag har sagt i flera månader att jag kommer till Sverige den 14 oktober för att spendera följande fredag och halva lördag med att träffa honom, skicka ut tackkort för begravningen och att börja ordna med mammas kläder etc.

Nu ringde han och undrade om det var ok att han hämtade mig i STHLM kring lunch på fredagen för det har dykt upp en grej på hans jobb. NEEEJ, det är inte ok. I min värld blir hela fredagen förstörd för då är vi inte hemma hos honom förrän vid halv tre. En dag som jag dessutom har tagit semester och inte kan utnyttja ordentligt om jag ska vara en förmiddag i Stockholm när alla jobbar och inte kan träffa mig.

I hans värld handlar det bara om "några timmar skillnad". Helt oväntat (fast ändå väntat) när jag trodde vi hade hittat en plan med att min bror hämtar mig så anklagar han mig för att vara besvärlig. På något vis lyckas han vända att han själv är besvärlig till att JAG är besvärlig. Det händer inte ofta men han gör så ibland. Jag får så hög puls av det och blir jätteledsen. Även om det praktiska löste sig, dvs han kan ändå hämta mig på torsdagkvällen, så sätter sig sådant hos mig. Och så drar han upp exempel som verkligen sårar som att jag minsann behövde göra en grej med jobbet när han var och hälsade på. Det är inte alls samma sak för det handlade om en eftermiddag när han var här och hälsade på i nästan en vecka. Hade inte jag åkt iväg på den grejen så hade vi gått varandra på nerverna i alla fall...

Så nu pendlar jag mellan att ringa och säga att jag är ledsen eller bara låta det vara. Vi pratade ju igen efter och konstaterade att det ordnade sig, men anklagelsen hänger i luften. Åtminstone för mig. På något vis så fick jag svaret nu. Jag ringer tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar