torsdag 25 december 2008

Gubbar & Gummor

Det är intressant att studera sina föräldrar. Är det så man kommer att bli när man blir äldre? Min mor och far har varit tillsammas sedan dom var 17 år, vilket är helt otroligt när man tänker efter. Därför är det extra fantastiskt och se att dom fortfarande ger varandra pussar och andra ömhetsbetyg. Men, det är inte odelat gulligt. Dom är rätt duktiga på att ge varandra tjuvnyp också. Den senaste tiden har jag blivit väldigt klarsynt över mina föräldrars brister som människor. Jag har inte sett dom som mina föräldrar, utan som människor med styrkor och brister. Jag älskar dom och dom är fantastiska, men jag kan verkligen förstå hur pappa kan reta ihjäl sig på mamma ibland. Jag förstår också hur mamma måste bli helt galen då och då. Undrar hur det är att ha levt så länge med någon? Alla människor har ju brister, undrar om jag kommer att kunna se förbi dom när jag träffar någon? Undrar om den personen kan se förbi mina? Och stanna kvar. Inget jag oroar mig över för det som sker sker. Men jag bara undrar.

Endast Jimi Hendrix är vaken....

När jag vaknade imorse så snöade det! Små små flingor singlade ner mot marken så allt såg sockrat och frostigt ut. Det blev en bra julafton hemma hos min bror med familj. Det var helt ok att hänga med mina föräldrar, bror plus fru, hennes föräldrar, bror och hans tonårige son. Även om vi inte känner varandra så har åren ändå gjort att man känner varandra. Det är helt ok att inte vara social. Dessutom finns det en liten människa som har allas uppmärksamet. Lille B. Min brors lille son som är ett och ett halvt år. För dagen iklädd en liten tomtenisse dräkt. Helt bedårande så klart. Pappa var tomte och han gjorde det jättebra. Jag släppte det där med att jag kände att jag svek rätt snabbt igår. Det ordnade sig ju! Det ska väl mer till än så för att jag uppfattas som en svikare...Jag ställer alltid upp med allt annat. Dumt att det blir en sån stor grej för mig. Jag måste nog träna lite på det. Men hur gör man det? Någon slags mental träning...

Jag fick inte något som stod på min önskelista vilket är lite typiskt pappa. Han hittar alltid på en massa trams. Men det blev jättebra ändå. Jag fick ett playstation....Snacka om löjliga familjen! I vilken familj får den snart 35-åriga dottern ett playstation? Pappa och jag har spelat Guitar Hero nu en stund och jag spöade skiten ur honom. Kan ni se det framför er? Jag iförd endast leggings och ett linne (hade tagit av mig klänningen för jag var så varm) och pappa i sin hemmastass (mysbyxor och T-shirt). Och Guitar Hero. Är nu rätt trött och mätt så jag orkar inte skriva många rader till.

Jag har varit lite låg den här julen. Men det är så att jag har en fantastisk familj, jättefina vänner som uppskattar mig och som ringer på julafton för att tala om det. Jag har ingen som helst anledning att vara låg.

God Jul & Rock on!

tisdag 23 december 2008

Fick ett mail från Hugh...."Tar gärna en kaffe efter helgerna..." Kände det på mig =)

Vägra vara Tomte!

Sitter på tåget nu och är på väg till föräldrarna för att fira jul. Inser att jag måste uppdatera min Ipod med lite bra musik. Fantastiskt hur man kan tröttna på 3000 låtar. Fick en liten nostalgitripp med "Missing" och Everything but the Girl, och nu Debbie Harry som inte alls är lika bra. Jag tror jag var för liten när Blondie hade sin storhetstid så jag har inte riktigt samma känsla för henne.

Ok, hur gick det med Hugh? Författaren från igår alltså. Vi kan kalla honom så. Jag fick för mig att han lika gärna kunde ta initativ till att ta kaffe så jag hörde inte av mig. Superlarvigt, men så kände jag att det var bättre att spara det tills efter helgerna när vi båda har lite mer tid och inte skulle jobba halvdag. Det är precis som jag håller hans bok lite gisslan. Så länge jag har den har han en anledning att kontakta mig...Men jag hörde faktiskt av mig idag så det jag sa just var inte riktigt sant. Jag skrev ett mail om att jag gärna ville ta den där kaffen efter helgerna. Han har inte svarat (tror han hade gått för dagen).

Lite Shake the Disease med DM nu. Usch, för deppigt. Istället Gnarls Barkley, there we go!
Tyvärr lyckades jag dra på mig enormt dåligt samvete innan idag. Min kära bror ringde. Vi ska fira jul hos honom och hans fru för första gången. Tidigare har vi alltid varit hos våra föräldrar. Men nu när dom har renoverat klart huset och en son på på ett och ett halvt så är det bättre om vi är hos dom. Nu flipprade jag förbi Gnarls och hör och häpna, jag har tydligen en jullåt med Bryan Adams. Nästan så man blir religiös. Inte för att den är särskilt bra utan för att det var just den. Nu. En trådrypande julrockballad. När jag sitter och tycker synd om mig själv. Snyft. Känner att den usla musiken kräver en förklaring: I ett svagt ögonblick råkade jag ladda ner alla Tracks ettorna från 80-talet. Bortsett från några pärlor är det mesta skit.

Ok, min bror frågade om jag kunde tänka mig att slänga ihop något till kaffet. Absolut! Jag gillar att baka och har en perfekt grej på lut som jag faktiskt fick receptet på idag av en kollega. Men, sen blev det mindre kul. Han sa lite skämtsamt att "vi har röstat fram att det är du som ska vara tomte i år". Ok, tro nu inte att jag är en stiff brud som inte kan bjuda på det. Det kan jag verkligen. Ett år när jag pluggade på universitetet så gjorde jag ett bejublat framträdande som tomte hemma hos min svägerskas föräldrar med alla hennes brorsor och deras barn. Jag pratade dalmål och berättade hur jag var sen för att renarna kört i diket. Mycket troligt att detta är en sån historia som bör följas av ett "You had to be there". Men dom vuxna grät av skratt. (nu Nightshift- Commodores: aaaah).

Men jag känner verkligen inte för att vara tomte i år. Jag vill verkligen inte. Jag sa det till min bror och han lät verkligen besviken. Älskade broder som alltid är så snäll och som jag skulle dö för. Jag kan inte vara Tomte! Usch nu gråter jag. I år känner jag mig som en ungmö faster som inte har någon egen familj och som alltid kommer ensam hem till jul. Skulle jag vara tomte skulle förödmjukelsen vara total. Det har hänt något. För ett år sedan skulle jag lätt tackat ja. Vad är det som har förändrats? Varför blir det sån stor grej i år? Och så är jag ledsen för att jag känner mig som en svikare. Men jag har faktiskt inga planer på att ändra mig. Pappa kan väl vara tomte? Med sitt gråa skägg ser han till och med ut som Tomten. Shit, vad kallt det blev på tåget nu. Commodores blev nu Springsteen och Nebraska. Deppigt värre.

Men om jag skulle varit tomte så skulle jag varit den hetaste tomten den här julen. Yeah! (Till Daft Punk - Too long)

måndag 22 december 2008

Notting fucking Fridhemsplan


Heeeeej! Asså fatta va som hände ida. Ni vet killen som har skrivit boken som jag har lånat bara för att han är så jäkla het, aaaa, så skulle jag lämna tillbaka den men han var typ inte på plats så jag kunde inte det och deppa jättemycket, men sen när jag gick på stan typ precis när jag skulle gå över gatan men inte kunde göra det för det kom brandbilar. Då kom han! Maaaj gaaaad! Han ba typ tog mig på armen och sa att vi skulle ta en kaffe imorgon så kunde jag ge tillbaka boken. Tog mig på armen! Fattar ni vad det betyder!? Det är ju typ halva inne. Fast tvärt om. För jag är ju tjej. Vänta, vad säger man då? Aa, i alla fall...

Mohahaha...ungefär så lät jag när jag ringde till min stackars väninna för en liten stund sedan och berättade vad som just hänt. Som jag nämnde igår så var det lite sanningens ögonblick idag. Jag har låsats vara intresserad av en bok för att få tillfälle att komma i kontakt med med han som skrivit den. Jag tror aldrig jag har varit riktigt så beräknande i mitt liv! Jag fick låna den för en tid sedan och skulle lämna tillbaka den idag. Han har sitt kontor i närheten av mitt och jag svängde förbi. När jag hämtade boken hann vi inte prata för han var på språng. Så det har var chansen att få snacka lite mer med honom. Jag hade förberett mig noga på morgonen, allt för att se oklanderlig ut. Planen var att jag skulle lämna tillbaka boken, ösa lite komplimanger över honom och helt enkelt göra ett djävla intryck. För att sedan säga hejdå och gå därifrån. Han skulle bli helt betagen av mig och kontakta mig och bjuda på middag. Vi skulle sedan skaffa ett eller flera barn i snabb takt, eftersom vi puschar 40 båda två, och tillaga ljuvliga middagar och bruncher för våra vänner för resten av våra liv. Men, han var inte där, så jag vinglade besviket tillbaka till jobbet (på alldeles för höga klackar som jag aldrig har på mig på jobbet).

Men så hände en sån där grej som gör att man för en stund känner sig som man har huvudrollen i en romantisk komedi. Jag vet att han bor i närheten av mig (hitta.se hehe...) och tänkte faktiskt att det vore just lustigt om jag sprang på honom. Inte helt omöjligt. Med en ICA kasse i ena näven och fokus att gå över gatan så hejdar jag mig plötsligt. Det tjuter högt från en brandbil och jag känner att det är läge att stå kvar tills dom kört förbi. Jag konstaterar lite irriterat att det alltid är några puckon som ska korsa gatan ändå innan brandbilarna kommit fram till korsningen. Ett av dom puckona som kommer från andra sidan gatan är just - HAN!? Fucking amazing.

Sen är allt en dimma, men på något vis så lyckas jag faktiskt rätt charmigt vinka mig honom till mig. Jag nämner boken, hur jag försökt lämna tillbaka den, dillar om julledighet, frågar om han är förkyld (för han hostade som om han var på väg att hosta upp en lunga) och jag babblar nog på lite för mycket. Han frågade hur jag fått reda på att han har skrivit en bok och jag ljög ihop något för det har jag luskat ut alldeles själv genom att googla honom. Då lägger han lite beskyddande en hand på min arm och föreslår att jag ska komma förbi hans kontor imorgon för en kaffe och prata lite mer om boken. Tadaaaa!!

Min väninna, som helt uppriktigt (bless her) lyckades låta intresserad mitt i hennes sons kräksjuka, frågade hur han var. Va? Hur han var? Well, jag vet inte. Jag var alldeles för upptagen av att ställa intressanta frågor och svara kvickt på de frågor han ställde...

Herregud. Jag känner mig faktiskt alltid som en tonåring när det kommer till killar. När jag själv verkligen är intresserad det vill säga. Enda skillnaden nu är att jag faktiskt vågar prata med dom och ta intitativ. Det tog sisådär en 33 år innan jag vågade det. Men så jag har inte haft så jättemycket pojkvänner genom åren. Helt ärligt kan jag säga att det inte är något som bekymrat mig så väldigt mycket. Jag har haft desto mer lösa förbindelser (sa hon och blinkade lurigt med ena ögat).

Så, imorgon får jag anledning att berätta lite mer om kaffet och resten av konversationen. Jag ska försöka snappa upp lite hur han är också så jag kan berätta mer om honom. For good heavens, jag känner ju inte karln. Men han har ett vackert ansikte. Alltid en början.

söndag 21 december 2008

Traffic Jam!


Kom tillbaka från Djurgården och Rosendahls trädgårdar för en liten stund sedan. Det kändes lite som Valborg - extended. Lite installationer med eld men på det stora hela föga upphetsande. Väldigt mycket människor, ringsignaler och stojjande ungar. Det bästa var nog lukten av brinnande vedträn som fastnade i kläderna (ja på riktigt, jag gillar det.) och resan hem. Det blev ett litet äventyr och en social studie. Jag lyckades tränga mig på bussen vid Waldemarsudde som allra sista person. Det var sjukt mycket traffik på lilla Djurgården och vi stod helt stilla hur länge som helst. Jag hade inte bråttom så det störde inte mig. Stod framme vid chauffören och det var underhållande att tjuvlyssna på alla som skulle gå fram och fråga varför vi stod stilla och varför han inte kunde köra i mötande körbana. Han förklarade lungt att han inte ville riskera och frontalkrocka med mötande bilister. Thank you! Men till sist blev jag uttråkad ändå och beslutade mig för att hoppa av och gå bort till Gröna Lund och ta båten till Slussen och sen ta trean därifrån.


Ok, innan jag slutar för dagen på mitt allra första blogginlägg så tänkte jag ägna några rader till vad jag INTE önskar mig i julklapp. Men först lite reklam för resten av veckan. Imorgon är sanningens ögonblick för att låta lite dramatisk. Ska jag våga? Well, det berättar jag om imorgon. Någon gång under nästa vecka ska jag även berätta varför jag gett mig in på det här med att blogga.


Tillbaka till vad jag inte önskar mig i julklapp. Jag önskar mig inte något överhuvudtaget från affären Guldfynd. Det är fantastiskt hur det kan finnas så mycket dyra fula saker i en och samma affär.


En annan sak som jag inte önskar mig är ett sexigt litet nattlinne. Reklampelarna är överbelamrade av "Night de luxe" och jag frågar mig varenda gång vad man ska med det till. Jag sover au naturel och om jag ibland har sällskap så slippar jag definitivt inte in i något mer comfortable. Hångel i soffan övergår till att slita av varandra kläderna. Jag brukar dock försöka få oss att förflytta oss till sängen då jag har lite mycket insyn i vardagsrummet från ålderdomshemmet mitt emot. Fast dom sover förstås alltid när jag har besök mitt i natten. Och om dom skulle se något så är det väl bara att bjuda på. Well, det är en helt annan historia.

Solen i ögonen. Yes!

När jag vaknade idag och konstaterade att solen var framme så hade jag bara ett mål med dagen. Att få solsken i ansiktet. Utan att äta frukost slängde jag på mig min allra frilufsigaste söndagsoutfit. Jag hann inte ens leta fram ett par trosor utan slängde på mig mina långkallingar som otroligt nog är 20 år gamla (men mycket sporadiskt använda och helt ok nota bene). Det var bråttom. När går solen ner så här dags på året? Klockan var 11 och jag trodde det var fråga om någon enstaka timme. När man inte sett solen på en månad så glömmer man sånt. Ett par överdagsbyxor en hoodie, fleece och halsduk och jag gav mig ut. Jag såg solens sken ganska högt uppe på husen. Frågan var bara vart man kunde gå för att faktiskt befinna sig i den utan att behöva klättra upp på en fasad. Jag började att gå mot Kungsholms Strand och såg solen spela på fasaderna på andra sidan kanalen. På slutet av St Eriksbron, precis där husen tar vid fanns den! Jag stannade och hängde där i några minuter.



Dumt nog hade jag haft för bråttom ut för att äta frukost och magen började gnälla. Jag insåg att min plan att gå norrut för att få sol var ganska korkad. Så jag vände och började gå mot Norr Mälarstrand istället. Trots att jag har bott på Kungsholmen i över 3 år har jag inte besökt Muffin Bakery på hela tiden. När jag kom dit såg jag att solen strilade genom fönstret. Perfekt. Då kunde jag sitta i solen fast inomhus. Det var rätt tomt och jag spanade in ett bord som badade i sol. Alla utom jag var där tillsammans med någon och med minst ett barn. En man vid ett bord var ganska snygg. Tittade han inte lite? För ett ögonblick kände jag mig som en hot chick och rätt åtråvärd. Jag lät mig tro att han trånade lite efter mig istället för sin tjej som satt mitt emot och helt ärligt såg skittrist ut. Det fick mig att må bra. Det och choklad/cheesecake muffinsen.



Ett annat par skulle slå sig ner vid bordet bredvid när killen säger: "Ska vi inte sätta oss där ner istället så vi slipper ha solen i ögonen" Va?? Hur vågar han förödmjuka solen på det viset? Varför vill man INTE ha solen i ögonen när den inte behagat visa sig på en hel månad? Trista människor.



Så här långt har det varit en bra dag. Fast jag borde ta itu med den rena tvätten som ligger i en hög på sängen. Jag känner lite molvärk i magen och anar att det den tiden i månaden. Det får duga som ursäkt att strunta idet. Istället tänkte jag åka till Rosendalhs Trädgård för att spana in Eldfesten dom har där. Hyllning av solen och mörkret på en och samma dag är väl en perfekt söndag innan Jul? All for now. Kanske loggar jag in och berättar om Eldfesten. Vi får se.