Heeeeej! Asså fatta va som hände ida. Ni vet killen som har skrivit boken som jag har lånat bara för att han är så jäkla het, aaaa, så skulle jag lämna tillbaka den men han var typ inte på plats så jag kunde inte det och deppa jättemycket, men sen när jag gick på stan typ precis när jag skulle gå över gatan men inte kunde göra det för det kom brandbilar. Då kom han! Maaaj gaaaad! Han ba typ tog mig på armen och sa att vi skulle ta en kaffe imorgon så kunde jag ge tillbaka boken. Tog mig på armen! Fattar ni vad det betyder!? Det är ju typ halva inne. Fast tvärt om. För jag är ju tjej. Vänta, vad säger man då? Aa, i alla fall...
Mohahaha...ungefär så lät jag när jag ringde till min stackars väninna för en liten stund sedan och berättade vad som just hänt. Som jag nämnde igår så var det lite sanningens ögonblick idag. Jag har låsats vara intresserad av en bok för att få tillfälle att komma i kontakt med med han som skrivit den. Jag tror aldrig jag har varit riktigt så beräknande i mitt liv! Jag fick låna den för en tid sedan och skulle lämna tillbaka den idag. Han har sitt kontor i närheten av mitt och jag svängde förbi. När jag hämtade boken hann vi inte prata för han var på språng. Så det har var chansen att få snacka lite mer med honom. Jag hade förberett mig noga på morgonen, allt för att se oklanderlig ut. Planen var att jag skulle lämna tillbaka boken, ösa lite komplimanger över honom och helt enkelt göra ett djävla intryck. För att sedan säga hejdå och gå därifrån. Han skulle bli helt betagen av mig och kontakta mig och bjuda på middag. Vi skulle sedan skaffa ett eller flera barn i snabb takt, eftersom vi puschar 40 båda två, och tillaga ljuvliga middagar och bruncher för våra vänner för resten av våra liv. Men, han var inte där, så jag vinglade besviket tillbaka till jobbet (på alldeles för höga klackar som jag aldrig har på mig på jobbet).
Men så hände en sån där grej som gör att man för en stund känner sig som man har huvudrollen i en romantisk komedi. Jag vet att han bor i närheten av mig (hitta.se hehe...) och tänkte faktiskt att det vore just lustigt om jag sprang på honom. Inte helt omöjligt. Med en ICA kasse i ena näven och fokus att gå över gatan så hejdar jag mig plötsligt. Det tjuter högt från en brandbil och jag känner att det är läge att stå kvar tills dom kört förbi. Jag konstaterar lite irriterat att det alltid är några puckon som ska korsa gatan ändå innan brandbilarna kommit fram till korsningen. Ett av dom puckona som kommer från andra sidan gatan är just - HAN!? Fucking amazing.
Sen är allt en dimma, men på något vis så lyckas jag faktiskt rätt charmigt vinka mig honom till mig. Jag nämner boken, hur jag försökt lämna tillbaka den, dillar om julledighet, frågar om han är förkyld (för han hostade som om han var på väg att hosta upp en lunga) och jag babblar nog på lite för mycket. Han frågade hur jag fått reda på att han har skrivit en bok och jag ljög ihop något för det har jag luskat ut alldeles själv genom att googla honom. Då lägger han lite beskyddande en hand på min arm och föreslår att jag ska komma förbi hans kontor imorgon för en kaffe och prata lite mer om boken. Tadaaaa!!
Min väninna, som helt uppriktigt (bless her) lyckades låta intresserad mitt i hennes sons kräksjuka, frågade hur han var. Va? Hur han var? Well, jag vet inte. Jag var alldeles för upptagen av att ställa intressanta frågor och svara kvickt på de frågor han ställde...
Herregud. Jag känner mig faktiskt alltid som en tonåring när det kommer till killar. När jag själv verkligen är intresserad det vill säga. Enda skillnaden nu är att jag faktiskt vågar prata med dom och ta intitativ. Det tog sisådär en 33 år innan jag vågade det. Men så jag har inte haft så jättemycket pojkvänner genom åren. Helt ärligt kan jag säga att det inte är något som bekymrat mig så väldigt mycket. Jag har haft desto mer lösa förbindelser (sa hon och blinkade lurigt med ena ögat).
Så, imorgon får jag anledning att berätta lite mer om kaffet och resten av konversationen. Jag ska försöka snappa upp lite hur han är också så jag kan berätta mer om honom. For good heavens, jag känner ju inte karln. Men han har ett vackert ansikte. Alltid en början.
Mohahaha...ungefär så lät jag när jag ringde till min stackars väninna för en liten stund sedan och berättade vad som just hänt. Som jag nämnde igår så var det lite sanningens ögonblick idag. Jag har låsats vara intresserad av en bok för att få tillfälle att komma i kontakt med med han som skrivit den. Jag tror aldrig jag har varit riktigt så beräknande i mitt liv! Jag fick låna den för en tid sedan och skulle lämna tillbaka den idag. Han har sitt kontor i närheten av mitt och jag svängde förbi. När jag hämtade boken hann vi inte prata för han var på språng. Så det har var chansen att få snacka lite mer med honom. Jag hade förberett mig noga på morgonen, allt för att se oklanderlig ut. Planen var att jag skulle lämna tillbaka boken, ösa lite komplimanger över honom och helt enkelt göra ett djävla intryck. För att sedan säga hejdå och gå därifrån. Han skulle bli helt betagen av mig och kontakta mig och bjuda på middag. Vi skulle sedan skaffa ett eller flera barn i snabb takt, eftersom vi puschar 40 båda två, och tillaga ljuvliga middagar och bruncher för våra vänner för resten av våra liv. Men, han var inte där, så jag vinglade besviket tillbaka till jobbet (på alldeles för höga klackar som jag aldrig har på mig på jobbet).
Men så hände en sån där grej som gör att man för en stund känner sig som man har huvudrollen i en romantisk komedi. Jag vet att han bor i närheten av mig (hitta.se hehe...) och tänkte faktiskt att det vore just lustigt om jag sprang på honom. Inte helt omöjligt. Med en ICA kasse i ena näven och fokus att gå över gatan så hejdar jag mig plötsligt. Det tjuter högt från en brandbil och jag känner att det är läge att stå kvar tills dom kört förbi. Jag konstaterar lite irriterat att det alltid är några puckon som ska korsa gatan ändå innan brandbilarna kommit fram till korsningen. Ett av dom puckona som kommer från andra sidan gatan är just - HAN!? Fucking amazing.
Sen är allt en dimma, men på något vis så lyckas jag faktiskt rätt charmigt vinka mig honom till mig. Jag nämner boken, hur jag försökt lämna tillbaka den, dillar om julledighet, frågar om han är förkyld (för han hostade som om han var på väg att hosta upp en lunga) och jag babblar nog på lite för mycket. Han frågade hur jag fått reda på att han har skrivit en bok och jag ljög ihop något för det har jag luskat ut alldeles själv genom att googla honom. Då lägger han lite beskyddande en hand på min arm och föreslår att jag ska komma förbi hans kontor imorgon för en kaffe och prata lite mer om boken. Tadaaaa!!
Min väninna, som helt uppriktigt (bless her) lyckades låta intresserad mitt i hennes sons kräksjuka, frågade hur han var. Va? Hur han var? Well, jag vet inte. Jag var alldeles för upptagen av att ställa intressanta frågor och svara kvickt på de frågor han ställde...
Herregud. Jag känner mig faktiskt alltid som en tonåring när det kommer till killar. När jag själv verkligen är intresserad det vill säga. Enda skillnaden nu är att jag faktiskt vågar prata med dom och ta intitativ. Det tog sisådär en 33 år innan jag vågade det. Men så jag har inte haft så jättemycket pojkvänner genom åren. Helt ärligt kan jag säga att det inte är något som bekymrat mig så väldigt mycket. Jag har haft desto mer lösa förbindelser (sa hon och blinkade lurigt med ena ögat).
Så, imorgon får jag anledning att berätta lite mer om kaffet och resten av konversationen. Jag ska försöka snappa upp lite hur han är också så jag kan berätta mer om honom. For good heavens, jag känner ju inte karln. Men han har ett vackert ansikte. Alltid en början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar