måndag 4 oktober 2010

Gå aldrig och lägg er osams...

...brukar man ju råda gifta par om. Antar att det gäller även för far/dotter relationer. Alla relationer för den delen. Jag ringde och berättade att jag blir ledsen när han säger sådana saker och förklarade varför jag eventuellt uppfattades som besvärlig. Han förstod och sa att det inte alls var meningen. Så nu känns allt bra. Nu ska jag hänga lite tvätt och sedan är det nog dags att gå till sängs. Godnatt.

Är jag besvärlig??

AAAh...just nu har jag en klump i bröstet för pappa kallade mig för besvärlig. Jag har sagt i flera månader att jag kommer till Sverige den 14 oktober för att spendera följande fredag och halva lördag med att träffa honom, skicka ut tackkort för begravningen och att börja ordna med mammas kläder etc.

Nu ringde han och undrade om det var ok att han hämtade mig i STHLM kring lunch på fredagen för det har dykt upp en grej på hans jobb. NEEEJ, det är inte ok. I min värld blir hela fredagen förstörd för då är vi inte hemma hos honom förrän vid halv tre. En dag som jag dessutom har tagit semester och inte kan utnyttja ordentligt om jag ska vara en förmiddag i Stockholm när alla jobbar och inte kan träffa mig.

I hans värld handlar det bara om "några timmar skillnad". Helt oväntat (fast ändå väntat) när jag trodde vi hade hittat en plan med att min bror hämtar mig så anklagar han mig för att vara besvärlig. På något vis lyckas han vända att han själv är besvärlig till att JAG är besvärlig. Det händer inte ofta men han gör så ibland. Jag får så hög puls av det och blir jätteledsen. Även om det praktiska löste sig, dvs han kan ändå hämta mig på torsdagkvällen, så sätter sig sådant hos mig. Och så drar han upp exempel som verkligen sårar som att jag minsann behövde göra en grej med jobbet när han var och hälsade på. Det är inte alls samma sak för det handlade om en eftermiddag när han var här och hälsade på i nästan en vecka. Hade inte jag åkt iväg på den grejen så hade vi gått varandra på nerverna i alla fall...

Så nu pendlar jag mellan att ringa och säga att jag är ledsen eller bara låta det vara. Vi pratade ju igen efter och konstaterade att det ordnade sig, men anklagelsen hänger i luften. Åtminstone för mig. På något vis så fick jag svaret nu. Jag ringer tillbaka.

söndag 3 oktober 2010

7 veckor senare

Nu är det 7 veckor sedan mammas begravning och sedan jag var här sist. Jag har försiktigt vågat börja njuta av att var här och livet. Jag inser att jag har ett riktigt häftigt liv och måste ta vara på det som finns runt omkring mig och faktiskt framför näsan.

I fredags fick jag lite socialt umgänge med ett par killar från kontoret i Sverige så resten av helgen har jag nöjt mig med att umgås med mig själv. Jag såg Eat, Love, Pray igår och den inspirerade mig till att åka på en utflykt idag. Det finns en gammal stad här som är helt bilfri och bakom murar. Jag har varit där ett par gånger men bara väldigt hastigt. Sist var faktiskt med mamma och pappa och det högg lite i hjärtat när jag gick förbi kapellet där vi tog skydd från ett plötsligt ösregn, pappa, jag och mamma...Nu gråter jag.

Men, jag mår bra och min utflykt bjöd på ett par oväntade möten. Jag lyckades få tag i ett av de bästa borden på La Fontanella med gudomlig utsikt och skämdes lite för att jag tog upp fyra platser fast jag var ensam. Som tur var frågade ett trevligt par om de fick slå sig ner. Vi pratade lite om allt möjligt och sen var det dags för mig att gå. På bussen tillbaka träffade jag Kristoffer och Patryczya, ett par jag träffade på en fest för en tid sedan. Patryzcya är riktigt gullig och trevlig och frågade om jag ville ta en kopp kaffe på La Rive. Väl där så fanns det en kort eldig spanjor vid namn Carlos som inte dolde för en sekund att han raggade järnet på mig. Jag lyckades hålla honom på armlängds avstånd och samtidigt vara lite kvickt charmig och inte tråkig.

Nu sitter jag här i mörkret på min terrass med en tänd lykta och lyssnar på Joao Gilberto.

Framför mig har jag en härlig resa till Irland och inte mindre än två resor till Las Vegas med jobbet. Jag har inte glömt bort mitt löfte till mig själv att åka till Libyen, men det är lite tufft att klämma in det. Lyxproblem helt klart.

Jag har inte skrivit något om jobbet nu inser jag. Men det är bra med det. Och det går bra. Det är väl inte så mycket mer att säga. Men jag undrar fortfarande lite på vad mina ambitioner där är. Jag ska nog inte fundera så mycket.

Ok, det får räcka för nu. Skönt att vara tillbaka.

onsdag 11 augusti 2010

En smått surrealistisk dag....

Det slog mig just att den här dagen har varit rätt märklig. Ska jag börja med att berätta om när jag gick över stock och sten i skogsgläntor i ett villaområde och lockade på en katt? Eller ska jag berätta om när jag klev över tröskeln till församlingshemmet i byn där jag växte upp för första gången på 20 år? Eller hur jag blev förälskad i min brorsdotter och manipulerad in i ett litet tält av min brorson? Det sista, manipulerad av min brorson har i och för sig hänt förr. Brorsdotter är nu drygt två månader, ler när man kittlar henne på magen och ha jättefina långa ögonfransar.

Igår i bilen, när pappa hämtade mig på flygplatsen, berättade han att mammas katt hade försvunnit. Pappa reser en del i jobbet nu och nu när mamma inte finns längre så behöver han hjälp med katten. Han hade lämnat henne till min bror och nu har hon varit borta i flera dagar. Jag kände att jag ville gå och leta lite efter henne och ungefär mitt på dagen idag så fann jag mig själv gå omkring i villaområdet. Muffins! Ksss, Ksss Ksss...I en timme...Men ingen katt. Precis när han sa det kände jag ett stygn av sorg. Typiskt. Mamma dör och nu ska hennes katt försvinna också. Jag vet inte om jag tycker att det var lika bra för vi visste inte riktigt vad vi skulle göra med henne eftersom pappa reser så mycket.

På förmiddagen träffade vi prästen som ska hålla i begravningen. Hon har sin expedition i församlingshemmet där jag konfirmerade mig bland annat. Prästen ville veta lite mer om mamma. Vi berättade och jag grät igen för första gången på säkert en vecka. Jag ska skriva om mamma imorgon, det jag sa till prästen, men just nu är jag för trött.

Efter mötet med prästen och kattletandet ägnade jag större delen av dagen att röja upp hemma hos mamma och pappa, och göra fint till fredagen. Sen gjorde jag köttbullar med sås och potatis och lingon till mig och pappa. Pappa. Han kommer att klara sig bra, men jag var tvungen att uppfostra honom lite. Handduken i badrummet var i princip svart och hade hängt där sedan jag var hemma sist. Inte ok. Han urskuldrade sig och sa att han var medveten om det och att han lovade att det inte skulle hänga så smutsiga handdukar om han fick besök. Nu ligger jag uppe i "gröna rummet" som har blivit mitt sovrum hos mamma och pappa. Ett rum med nyproducerade "engelska möbler" som ska se ut som de hör hemma i ett bibliotek och med lite för grön tapet. Men det är fint. Grönt är skönt =) !Hemma hos mamma och pappa". Undrar hur länge jag ska säga det? Det känns så konstigt att säga "hemma hos pappa".

Imorgon ska jag städa lite till öva på psalmen "Var inte rädd".

God natt.

Från Gud till Chloé.

Skriver det här på 30 000 fot och är uppenbarligen inte uppkopplad mot något internet. Snarare mot Gud. Kanske är jag närmare nu. Jag tror inte han bor här uppe dock. Nu undrar jag lite chockat var den smått var den religiösa utsvävningen kom ifrån. Men himlen är otroligt vacker där ute och kanske kallar Han. Vilket får mig att tänka på sommarplågan med ursprung från Danmark, ”jeg kaller på daj”. En smått absurd association inser jag nu. Jag har öronproppar som får mig att känna mig som i en bubbla och det gör tydligen att jag skriver precis det jag tänker. Intressant. Den låten var inte en sommarplåga för mig eftersom det var en svensk företeelse. När jag hörde den för första gången för några veckor sedan tyckte jag att den var riktigt bra. För att vara en sommarplåga.
Dagen började lite smått irriterat men bättrade sig. Begravningsbyrån missade att informera om att om ingen klädkod anges i dödsannonsen, så betyder det att man ska ha svart på sig. Jag sa väldigt tidigt efter det att mamma gick bort att jag inte skulle ha det och att jag tyckte att folk skulle få ha på sig det som de kände för. Det är ju sommar och det skulle kännas mindre sorgligt om det kändes somrigt.
Men nu verkar det som alla har tolkat det som att man ska ha svart på sig. Jag vill inte, och hinner inte skaffa nya kläder. Den klänningen jag hade tänkt ha på mig har dessutom blivit forslad i bästa knarklangarstil av min chef genom hela Europa. Från ön, via Stockholm, till mina föräldrars hem. En övning som visade sig helt onödig. När jag åkte hem på semester anade jag inte att mamma skulle dö så jag hade inte med mig några vettiga kläder. Jag trodde inte jag skulle hinna åka tillbaka till ön innan.
Men, om någon tycker det är respektlöst så får de väl tycka det. Fast jag tvivlar på att någon kommer att göra det. Men imorse så blev det världens största grej som gjorde mig helt ur balans. I veckomötet med Maria var jag till och med tvungen att varna henne lite för att jag inte riktigt var mig själv. Men det gick bra.
På eftermiddagen satt jag med i Lars veckomöte med Dan i syfte att ”kvalitetssäkra” lite. Lars verkade lite obekväm i början men det gick snabbt över. Till min stora lycka så var han riktigt, riktigt duktig. Det var så otroligt givande att ge honom den feedbacken och han blev stolt som en tupp. Självklart hade jag lite utvecklingspunkter, men på det stora hela så gjorde han det bra. Skönt att inte alla är hopplösa. I värsta fall så får de väl sitta med honom och lyssna på hur han lägger upp sina möten. Undrar hur han skulle ställa sig till det.
Britten erbjöd sig att skjutsa mig till flygplatsen och jag tackade ja. Han är mitt uppe i ett projekt som har spårat ur lite. Några resurser blev kapade och helt plötsligt riskerar hans roll att bli något helt annat än det han skrev på för. Om det inte ordnar upp sig kanske han säger upp sig. Det vore så himla tråkigt om det blev så. Så, hoppas det ordnar sig.
Unnade mig en ny parfym idag på flygplatsen. Jag fastnade för Chloé. Pappa får en Jameson whiskey.

måndag 9 augusti 2010

Bekräftade farhågor

Kvällssolen har just försvunnit bakom ett av hotellen men det är fortfarande väldigt behaglig temperatur. Jag tog med mig kameran och hoppades att tanterna som fiskar skulle sitta på piren idag så jag kunde ta en bild. Jag tycker de ser rätt coola ut när de sitter där och, förmodligen, filosoferar. Eller bara fiskar. Men de är inte där idag tyvärr.

Själv laddar jag inför kvällens löptur. Det har gått så fruktansvärt tungt de senaste gångerna så jag drar mig lite. Jag förstår inte riktigt varför för det är inte så himla länge sedan jag sprang dubbla sträckan utan problem. Jag var rätt stillasittande under en period när jag tog hand om mamma så kanske försvann det en del muskler. Apropå träning. Just nu står en sjukt vältränad kvinna i 50-års åldern framför mig på klipporna och pratar med några tanter. Jag gissar att hon har varit dansare eller något sådant. Det är sällan man ser vältränade kvinnor överhuvudtaget på den här ön.

Idag hade jag en intressant övning med några av mina anställda som rapporterar till mina teamledare. Jag ville öppna upp för en dialog kring sådant som eventuellt inte fungerar. Det var en del vass kritik, och mina farhågor om att det inte hålls enskilda uppföljningssamtal blev bekräftade. Jag har en del att göra där. Samtidigt så slår det mig att verksamheten som jag driver fungerar ganska väl ”trots allt”. Kunderna är väldigt nöjda och det är ju det viktigaste. Jag frågar mig själv vad som är syftet med min roll och vad det är jag ska åstadkomma. Det finns inget uppenbart att laga. Ska jag sträva efter extremt nöjda kunder? Extremt nöjda anställda? Ska vi tjäna en massa pengar för företaget? Vad vill vi? Vad vill jag?

lördag 7 augusti 2010

Angelina Jolie som förebild?

När jag var på Beach Klubben med Britten igår så läste jag Vanity Fair för första gången. I den fanns det ett repotage om Angelina Jolie. För det mesta brukar jag inte ha tålamod att läsa om kändisar i glossiga magasin men den här gången slukade jag allt. Idag har jag läst fler artiklar ur tidningen och jag kan konstatera att jag gillar mixen av djupgående och ytliga reportage om samhälle, livstil, politik och mode.
I intervjun sa Angelina något jag fastnade vid: ”When I feel lost I just bring out a map over the world and remind myself that life is a big adventure”. Det tilllsammans med ett tidigare samtalsämne med Britten under dagen om resor och äventyr fick mig att senare på eftermiddagen forska lite I vilka spännande destinationer som finns lätt tillgängligt. Det första som kom upp var Tripoli i Libyen. Jag tror jag ska boka en resa dit innan det här året är slut. Bara för att jag kan.
Idag vaknade jag upp och funderade en god stund på vad jag skulle hitta på idag. Fick lite prestationsångest över alla möjligheter men det landade vid att jag slängde in maskin tvätt, skördade en citron till tillbringaren med vatten i kylen och la mig i en solstol för att försöka bättra på brännan på min vita rumpa och mina vita bröst. Jag har märkt att ibland känns det så fantastiskt skönt att bara göra vanliga, vardagliga saker här i mitt nya land och mitt nya hem. Som att tvätta till exempel. Det känns tryggt. Men i vinter har jag en dejt med Libyen. Tack Angelina.