Mannen

Mannen får ett eget litet kapitel. Han är en del av varför jag kanske har svårt att fokusera på jobb och mitt nya hemland.

Vi träffades kring Nyår på en semesterresa och något hände, helt klart. Men när vi gick till sängs troddde nog båda att det var ett one night stand det handlade om. Helt ärligt så var det en bedrövlig historia då vi båda var alldeles för onyktra. Jag blev ändå lite nyfiken på honom och föreslog efter någon vecka att vi skulle ses.

Så vi började ses. I samma veva skrev jag på för nya jobbet. I fyra månader träffades vi ganska regelbundet och när det blev dags för mig att åka så kände jag att jag ville veta hur han såg på oss för jag hade blivit riktigt förälskad i honom.

Svaret var inte det jag hade önskat. Han hade inte tänkt att det vi hade var en "riktig relation". Eftersom jag skulle åka iväg hade han inte tillåtit sig att känna sådana känslor. Plus att hans liv är kaos med trippla jobb i underhållningsbranschen och nyseparerad från ett förhållande med två ganska små barn.

Så jag åkte iväg och det var lite lösa ändar. Men han ringde med jämna mellanrum och allt kändes helt ok. Jag hade mitt nya jobb att fokuesera på, fixa boende mm. När det var dags att åka till Sverige för ett bröllop frågade jag om vi skulle ses och det ville han.

Första natten vi spenderade ihop sa han att han hade saknat mig och dagen efter försäkrade han sig om nästa gång vi skulle ses. Vi sågs på söndagen samma helg igen. Det var "älskade gullegryn", "älskling" och andra ömhets intyg. Efter det åkte jag tillbaka till Medelhavet och tyckte att "det var vi".

Varför kan vi inte bara prata om det? För att både han och jag är för fega för det. Jag känner att jag inte vill göra saker för komplicerade. Det är ju jag som har åkt iväg...

I skrivandets stund har vi inte pratat på över en vecka. Jag har ringt ett par gånger men han har inte kunnat svara för han har barnen. Jag vill helst inte prata med honom då heller för det blir så stelt och då kan det lika gärna vara. Men min osäkerhet kring var jag har honom gnager och jag kastas mellan att han undviker mig och att han är hur säker som helst på mig och helt enkelt väntar med att ringa tills han känner att han kan ägna mig sin fulla uppmärksamhet. Jag är rätt säker på att det är det senare och när han väl ringer och säger "hej gumman" så kommer jag att skratta åt mig själv för att jag har ältat detta så mycket.

Utmaningen för mig är väl att jag inte har så mycket umgänge här än och har för mycket tid att tänka, medan hans liv rullar i 180 knyck på hemmaplan.

Så, nu några saker angående mannen som jag kan hålla mig i när det känns jobbigt:

1. Vårt förhållande kommer inte bli bättre av att jag är i Sverige. Han har tusen järn i elden och behöver det här året för att landa jobbmässigt och på hemmaplan. Jag har mitt nya spännande jobb att fokusera på. Situationen är faktiskt idealisk. Han skulle inte gilla att jag gav upp detta för hans skull och inte jag heller. Det är inte för all framtid och tiden går fort när man har roligt, så se till att ha roligt.

2. Han är en riktigt bra kille och skulle inte såra mig genom att inte berätta hur han tycker och tänker.

3. Du måste förstå att det faktiskt kan vara så att han är förälskad i dig också. Varför skulle han inte kunna vara det?

4. Är det så att han är osäker på mig så finns det inget jag kan göra åt saken. Att älta hjälper absolut inte. Är det menat så är det menat.