torsdag 1 januari 2009

Gott Nytt År!

Hej igen! Jag pausade ett tag för jag var osäker på om jag gillar detta med att blogga. Jag har inte riktigt bestämt mig varför jag gör det. Terapi? Jag har massor att berätta känns det som. Samtidigt är det så personliga saker jag skulle vilja skriva om så jag är inte säker på att jag någonsin kommer att kunna ge mig tillkänna. Å andra sidan är det ju ingen som läser min blogg så jag behöver inte oroa mig mohahaha...

Ok, vad har hänt sen sist? Förutom att jag firade nyår igår med några vänner (formidabel middag för övrigt) så damp det ner ett SMS för ett par dagar sedan som var så otroligt efterlängtat, väntat, men som ändå förstör allt på något vis.

Min stora kärlek så här långt i livet är en gift man med tre barn som kom in i mitt liv för snart fyra och ett halvt år sedan. Han bor i närheten av mig och på väg hem från föräldrarna, kånkandes på alla julklappar, så sprang jag på honom i tunnelbanan. Eller, jag fick ögonkontakt med honom för en milli sekund. Min spontana reaktion var att titta bort omgående för jag var livrädd att hans fru var i närheten och jag ville inte se henne. När jag kom upp till gatuplan började jag gråta. Så mycket påverkas jag av honom fortfarande....

Det är snart två år sedan som jag gav upp och beslutade mig för att sluta träffa honom. Har haft ett par återfall, varav ett nu senast i somras då vi spenderade en natt ihop. Hemma hos honom och hans fru som var bortrest. Det är helt skruvat, jag vet, och jag borde tycka han är vidrig som kan göra en sån sak men jag gör inte det... Jag har bett honom att sluta skicka sms till mig något som han framgångsrikt har respekterat under en längre tid. Det var jag själv som bröt det en blöt kväll i oktober då jag kände mig ensam, olycklig och var så packad så jag inte visste vart jag hette. Jag skrev något ödesmättat i stil med "ingen kommer att älska mig som du"....Heavy shit. Men bortsett från det så har vi inte haft någon kontakt alls. Samtidigt som jag varit glad för det så har jag också känt en sorg över att han kanske har gått vidare och släppt mig. Samma kväll gjorde jag för övrigt ett försök att ragga upp min bästa väninnas mans bror. Vi hade varit på fest allihopa hemma hos väninnan och hennes man och när vi gått därifrån och skulle åka hem så fick jag ett infall att skicka ett sms till brodern. Kollade upp numret via eniro. Som tur djävla var så lyckades jag sända sms:et till eniro och inte till killen. Herregud vilken tur, det hade varit så jäkla pinsamt om jag lyckats få iväg det. Huvva.

Men skulle tystnaden brytas så skulle det garanterat göras nu i jul. I förrgår damp det ner. "Hur va din jul"? Jag blev glad, upphetsad, kände mig nöjd med att det var han som hört av sig och inte jag. Alltid en liten seger på något konstigt vis. Jag svarade med en gång. Jag har längtat efter honom (får nog återkomma till detta ämnet senare) och jag törstade efter information. Efter ett tag stod det klart att han var ute på något hak med en kompis. Jag bjöd hem honom i ett mycket svagt ögonblick. Som tur var så kunde han inte. Det hade inte varit särskilt smart. Men det sändes en del sms och jag fick veta att han saknade mig...så klart. Han frågade om vi kunde ses en annan kväll men jag sa att det var ett special offer only for you only today. I går skickade jag ett sms och önskade honom ett gott nytt år. Jag fick svar "D samma skatt".

Så vad händer nu? Vi återgår till radiotystnad hoppas jag. Jag mår bättre av att inte ha någon kontakt med honom trots allt.

Det är inte bra att han påverkar mig på det viset fortfarande. Frågan är om det verkligen är honom som jag längtar efter eller om jag bara får återfall för han ger mig den bekräftelse som jag så desperat törstar efter nuförtiden? För samtidigt känner jag att jag är redo att bli kär i någon annan och faktiskt skulle kunna bli det. Som i Hugh till exempel hihi.

Ni undrar kanske varför jag kärade ner mig i en gift man med tre barn? Det var inte meningen utan det slog bara ner som en bomb för oss båda. På många sätt är han fantastiskt men också rätt komplex och säkert helt omöjlig att leva med. Han har ett dåligt äktenskap men kan inte tänka sig att skilja sig även om han övervägt det flera gånger...Så, han har gjort sitt val och då valde jag att sluta träffa honom. Till slut var jag tillräckligt övertygad om att det var det bästa och lyckades bryta mig fri.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om honom och vår lilla kärlekshistoria men jag ska bespara er ifrån det. För nu i alla fall.

Jag tänkte att det kanske är därför jag vill blogga. Jag vill berätta om vad som händer i en ganska vanlig men ovanlig 35-årig (snart!) kvinnas liv. Jag vill se om det intresserar någon. Kanske behöver jag skriva om lite smaskigare saker för att något intresse ska uppstå dock. Såg att Catrin Zyoimierska la upp en bild där hon runkar en häst. Riktig så långt ska jag väl inte gå!
Men, I´ll throw you a freaking bone here. Jag porrsurfade för första gången idag! Riktigt spännande. Det finns hela filmer att se helt gratis. Om man nu gillar det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar