Var just ute och sprang. På vägen hem svängde jag förbi affären och precis utanför så mötte jag honom när han kom upp från T-banan. Utan att tänka på att jag såg ut som hej kom och hjälp mig, svettig, rödmosig, fula träningskläder så sa jag hej. I samma ögonblick ångrade jag mig. Jag ville inte att han skulle se mig så!!!
Jag kramade honom inte, något vi faktiskt gjort de senaste gångerna vi setts. Jag var alldeles för svettig men jag tror han fattade. Jag tog faktiskt upp middagen och han lät positiv så vi sa att vi skulle försöka hitta en tid till nästa vecka. Först kändes det lite krystat att ta upp det men jag var ju tvungen att ta chansen! Kunde ju inte bara gå därifrån och låtsas som ingeting. Det är ju trots allt jag som sagt att jag skulle bjuda...
Han sa att han var grymt imponerad att jag varit ute och sprungit. Hoppas det inte blev allt för uppenbart att jag var lite generad över min outfit. What the hell, han var ju på väg till gymet för att fixa något med sitt medlemskap där så han borde uppskatta en sportig tjej.
Jag blir så himla nervös när jag pratar med honom...Nästan så jag inte hör vad han säger.
Ok, dags att ta en dusch och stupa i säng. Själv är jag också grymt imponerad av mig själv att jag kom ut. Nu är det slutspurt för att komma i form till skidresan.
/Hallonsmultronjordgubb
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar