Ooont.

Detta inlägg är helt och hållet en hyllning till min rumpa. Bootie, ass. Jag har så oooooont. Av träningsvärk. Det bästa med träningsvärk är - det går över. However, imorgon kommer det förmodligen att vara ännu värre. Mohahaha.

See ya!

/Hallonsmultronjordgubb

Nöjd

Idag är jag mest nöjd med att jag faktiskt fullföljde mina planer. Även om jag kom upp en timme senare än planerat så kom jag iväg. Det blev en fin dag även om solen inte riktigt lyckades tränga igenom det tunna molntäcket helt. Och så blåste det. Helt ok åt ena hållet men det blev rätt slitigt på vägen tillbaka. Men, då fick jag upp pulsen lite och aktiviteten kan helt klart få sortera in under "träning inför Tjejvasan".

Men jäklar vad mycket folk det var! Det framgår inte riktigt av bilden men det fullkomligt myllrade med familjer, barn, hundar och barnvagnar.

Idag blev jag verkligen påmind om att jag älskar vinter. Det kunde gott få komma lite mer snö också. Undrar om det inte snöar lite nu?

Jag är ju ny på det här med att blogga. Jag förstår nu att själva skrivandet endast är halva upplevelsen. Det är faschinerande att kunna ta del av människors allra innersta. Både på gott och ont. Många bär på stor sorg och kämpar varje dag som går (power & glory till er!). Själv har jag det fantastiskt bra även om jag också slåss med lite mörkare tankar då och då. Eller midvinterbleka kanske jag borde säga. För dom är inte så farliga när allt kommer omkring. Men var och en får ju utgå från sig själv. I våras hände något fantastiskt. Alla möjliga på jobbet började kommentera hur pigg, glad och snygg jag såg ut. Min chef som normalt inte brukar fråga om personliga saker frågade till och med om jag var kär. Det var jag verkligen inte. Men, jag mådde ovanligt bra. Han frågade skämtsamt om jag kanske var kär i mig själv. Så var det nog faktiskt. Eller är.

Jag försöker verkligen undvika att låta självgod och mallig men det kanske är det som är mitt bidrag till bloggvärlden. En ärlig blogg om mitt liv där jag inte bara delar med mig när jag känner mig låg, men också beskriver när jag mår riktigt bra. Inte några historier som förskönar något. Men en beskrivning av en bra dag förtjänar väl lika målande och uppriktig beskrivning som en dålig dag? Jag tror och hoppas det kan vara inspirerande.

Som idag. Jag blir lycklig när vinden blåser i ansiktet och snoret rinner. Att sedan få sätta sig, packa upp matsäcken, och upptäcka att man varit jäkligt ambitiös och packat ner en färdigskalad apelsin då är det snudd på Halleluhja.

Hell yes! Livet leker. Framförallt känner min rumpa att den lever och är lycklig. Övningarna igår var...effektiva.

Puss & Kram

Hallonsmultronjordgubb

Facebook Etikett?

Första dagen på jobbet efter låååånga ledigheten. Helt ok faktiskt. Jag tillhör dom som behöver rutiner så det finns något att hänga upp dagen kring. Eller, det kan nog vara så att jag kan känna mig lite ensam efter en lång ledighet. Jag bokar inte upp tok mycket aktiviteter utan trivs rätt bra i mitt eget sällskap. Men efter ett tag blir jag nog lite lappsjuk på mig själv. Hur som helst, det var nice på jobbet. Jag har nyligen bytt jobb fast på samma företag så det är en del att sätta sig in i. Lite analyser av förra året och så. Nu vet ni ju inte vad jag jobbar med men det är inom marknadsföring =) Jag och en kollega, som också har blivit en nära vän, tog en promenad på lunchen. Fantastisk fin vinterdag!

Jag är lite förundrad över Facebook. Jag tycker det är ett bra sätt att ha lite kontakt med ytligt bekanta men som man ändå vill ha kontakt med. Men, jag stör mig lite på funktionen "vad gör du nu". Vissa uppdaterar...

Ursäkta, här behöver jag ta en paus för en vidrig spaning på TV. Tittar med ett halvt öga på ett program på femman. Om prostituerade i Thailand. De enda dom vill är att hitta en utlänning som ska ta dom därifrån. En tjej hade hittat en engelsk snubbe som hon hade kontakt via internet och telefon. Hon berättar att han dricker mycket. Tre Henessey flaskor per dag...Det är helt groteskt. Jag dömer inte henne för det hon gör men jag tycker synd om henne att hon hittat en alkoholist.

Tillbaka till Facebook nu. Vissa uppdaterar "Vad jag gör" titt som tätt. Jag har aldrig känt mig bekväm med det...Fine om man reser mycket och så är det kanske bra att skriva om man är hemma eller inte. Men allvarligt "XX kokar kaffe och löser korsord"...Inte för mig. Idag lade en kille som jag inte träffat på 100 år ( men som jag gick i skolan ihop med) upp bilder på ett hus som brunnit med en länk till lokaltidningen. En liten notis i tidningen förklarade att huset brunnit och att två kvinnor blivit rökskadade men klarat sig. Jag förstod att det var ett hus i närheten av hans barndomshem. Det är ju hemskt! Kan man bara låta det vara utan att kommentera det? Ingen hade kommenterat fotona....Jag menar, han har ju lagt upp dom för att få någon slags reaktion eller? Och nej, jag har inte heller skrivit något till honom om det. Borde man kanske göra. Men killen måste ju ha andra närmare vänner som kan stötta honom i det. En annan gammal vän från skolan hade skrivit något i stil med "jag känner mig värdelös". Då kunde jag inte låta bli att faktiskt skriva några rader. Jag kan inte bara låta sånt passera utan vidare...Vad förväntar sig folk när de skriver sina små "detta gör jag nu" beskrivningar? Klart som fan de vill ha en reaktion! Det är nog det jag stör mig på. Och jag hycklar om jag säger att att jag inte skulle tycka det var kul med någon som läste min blogg och reagerade. Men det är ju anonymt och det är skillnad.

Till något helt annat. Hårdträningen har börjat inför Tjejvasan och Alpresan. Fokuserar på träning hemma i kombination med löpträning. Jag har ett vansinnigt fiffigt gigantiskt gummiband som man kan fästa kring något stadigt. I mitt fall några vattenledningar i vardagsrummet. Så kan jag stå där och dra och träna stakmusklerna. Jag vet att det låter som något Papphammar skulle göra, men trust me, det funkar. Har en fin träningsboll också som fick komma till användning för att stärka rygg och bål. Också A och O vid längdskidor. Har jag hört.

Imorgon är det helg igen och jag hoppas komma iväg och åka långfärdsskridskor. Hur det nu ska gå. Har bara testat det ett par gånger tidigare...

Ciao!

Snö!

Det får bli ett litet "Kvällsinlägg också". Känner mig upprymd för jag har precis bokat en resa till franska Alperna. Nice!

Imorgon är det back to work. Har gjort mig lite fin och målat naglarna. Se så fint blodröda dom blev! Boken jag håller i har jag för övrigt inte börjat läsa än. "Vi som hade alla rätt" av Kristina Thulin & Jenny Östergren. Jag får berätta mer när jag läst den.

God Natt! Hallonsmultronjordgubb kommer att drömma om snötäckta berg och djup fjäderlätt pudersnö. Mums.

Kalles Kaviar & Lawrence of Arabia (nästan)

Men vad fan. Alla verkar har käkat "Å vad jag längtar efter att ha kontakt med HallonSmultronJordgubb piller" i jul!

Någon månad innan jul blev jag kontaktad av en gammal sommarflirt. Han hade hittat mig på facebook. Vi var inte ens tillsammans utan det blev bara vecka ihop på Gotland. Vi träffades genom en gemensam bekant som var hans kusin. Jag var inte mer än 16 år och han var nog 19. Jag kommer ihåg att han var jättevacker. Blont lockigt hår, isblåa ögon och fräknar. Efter den veckan så skulle han resa jorden runt så det blev inte mer . För någon månad sedan så damp det ner ett meddelande. "Är det du som spenderade en vecka med mig på Gotland?". Då för 15 år sedan gjorde ganska stort intryck på mig och jag var nog lite olycklig att det inte blev något.

Vi bestämde att vi skulle äta lunch. Det var trevligt men inget överväldigande. Vi pratade om vad som hänt sedan sist och lite om hans kusin som jag har haft sporadisk kontakt med.

Jag hade nog inte tänkt att kontakta honom igen efter det men nyfikenheten tog över. Jag undrade varför han kontaktade mig. Han var ju gift och hade barn. För det är väl så att det är liiite konstigt att kontakta gamla flirtar när man är gift? Eller är det jag som är helt konspiratorisk? Hur som helst. Han har inte svarat på det meddelandet. Kanske träffade det too close to home.

Love of my life historian känner ni ju till sedan ett par dagar så den drar jag inte igen =)

I natt ringde min mobil vid halv fyra. Jag var hur förvirrad som helst och trodde det var alarmet. Därför råkade jag trycka bort samtalet. När jag vaknade nu så tittade jag på mottagna samtal. Det var Z. Z som var startskottet för ett hälsosamt runtknullande som varade i ca ett och ett halvt år. Inte nödvändigtvis bara med honom. Men han blev min knullkompis kan man säga och gjorde så jag vågade släppa loss lite rent allmänt. Om man nu kan säga så istället för promiskuösistet. Vi träffades sommaren 07. Det var första dagen på min semester och jag gick ut för att ta en promenad. Eftersom det var så fint väder så satte jag mig på en uteservering i Gamla Stan och tog ett glas vin. Vid bordet bredvid satt det tre killar. Dom var började prata med mig och vi hade riktigt trevligt. De var piloter allihopa. En av killarna var extra intressant. Han såg ut som han kom någonstans från medelhavet. Vackra bruna ögon, välklädd, tjockt brunt hårsvall. Det brukar jag normalt inte tända på men han hade så mycket att berätta. Han hade bott uppe i Norrland och älskade att åka skidor. Det var rätt oväntad kombination och gjorde honom ännu mer intressant. När han reste sig upp för att gå så bestämde jag mig för att gå samtidigt. Jag frågade om vi skulle ha sällskap till tunnelbanan. Han sa att han skulle ta en taxi. Jag sa att jag skulle nog ta t-banan trots allt och då kom frågan. "Eller så följer du med mig hem"? Jag slets mellan att jag nog hemskt gärna ville det men även av en rädsla. Jag känner honom inte, tänk om han är en wacko? Men efter lite tvekan som jag inte dolde så väl, blandat med "Jag vill!" så lät jag min intutition bestämma. Den sa att det var en helt vanligt, brunögd världsvan kille som var ofarlig.

Han bodde i en liten men topprenoverad liten lägenhet vid Odenplan. Vi snackade lite men det ledde till slut till sängen. Han var helt underbar och vi hade en het sommarnatt ihop. Det visade sig att han var från Iran men hade bott i Sverige sedan han var 6 år. Det låter kanske knäppt, men det gjorde det ännu mer spännande. Så långt hade jag hållt mig till Kalles Kaviar & co ovan. Vi skojade lite om det. "Vad säger dina föräldrar om att du jiddrar med en Iranier??"

Det var aldrig tal om att det var något annat än en engångsföreteelse. Men när jag gick så lämnade jag mitt nummer på en lapp i hans kök. Bara utifall att. Det kändes konstigt att bara gå när vi haft det så bra. Efter sex veckor hörde han av sig och jag kom på besök igen.

Det var länge sedan vi sågs nu. De senaste gångerna vi har setts har det inte kännts lika bra. Han har varit rätt låg p g a av en olycklig förälskelse i kombination med för mycket jobb. I början var det helt ok att låta honom prata om det men till slut blev det för deppigt. Herregud, knullkompisar ska ju vara en feelgood upplevelse. Eller hur? Så jag har avvecklat det där. Inte genom att säga något utan att bara inte höra av mig.

Men så ringde han alltså inatt. Undrar vad han ville? Det var nog ett "Bootie Call"! Det står som ett mottaget samtal...hoppas jag inte har sagt något i sömnen! Jag får nog fråga i ett SMS.

"Hej! Hoppas allt är bra med dig. Det verkar som du ringde mig i natt. Jag var helt förvirrad och råkade trycka bort dig. Oops."

Paradoxalt, jag blir egoboostad som aldrig förr för närvarande av alla gamla kavaljerer. Det får man visserligen lite energi av men det poppa upp en jäkla massa frågor. Vad är jag för en filur som drar till mig alla djävlar utom en normal, snygg, smart muskulös singel. Ska det vara så svårt? Jag menar, män intresserar sig ju för mig. Well, om någon läser det är så feel welcome att komma med någon teori. Amatör psykolog, so be it, bring it on!

Nähepp, nu blir det frukost och sedan får jag nog pallra mig ut en sväng. Det är snorkallt men en strålande dag. Sen måste jag städa för jag får besök av min allra goaste väninna och hennes lilla busa.

Puss & Kram

/Hallonsmultronjordgubb

Damn good coffe!

God morgon! Jäkligt gott kaffe jag har gjort idag. Kom upp i vettig tid idag så jag kan få en chans att vända tillbaka dygnet. Har sovit alldeles för länge i flera dagar nu! Man blir så jäkla seg.

Glömde skriva igår för jag var helt upptagen med att exprerimentera med min kamera. Jag köpte ett stativ och en fjärrkontroll igår och testade ta lite bilder med lång exponering. Det blev väl "sådär" kan jag erkänna. Har inte riktigt trimmat in mig på kameran än. Dessutom tror jag inte den klarar exakt det jag vill göra. Hur som helst det var roligt och I´m getting there.

Idag stod det promenad med kompis på agendan men hon hade glömt att hon skulle besöka sin bror. Jag hade inte riktigt räknat med att hon kunde i alla fall för hon lät lite tveksam när vi pratade om det. Så, jag tänkte köra lite träningsläger här idag. Lång promenad på nu på förmiddagen och en löptur ikväll. Jag måste komma igång nu ordentligt om jag ska hinna komma iform till tjejvasan.

Var ute en sväng igår kväll och sprang. Till min stora förtjusning hade det snöat ungefär eeeeen centimeter. Det finns inget som slår att vara ute och springa i snö. Men, det var nog inte helt optimalt för idag har jag en slemklump stor som en golfboll i halsen. Hoppas det är just det och inget annat. Typ förkylning. Men det märker jag nog när jag går ut och går sen.

Hej så länge!

By the way, monsieur love of my life har inte hört av sig igen. Det känns riktigt riktigt bra faktiskt och jag känner mig stark. Kanske insåg han också att det inte leder någon vart. Eller inte hahaha! Det kommer garanterat att dimpa ner något igen snart med tanke på att jag bjöd in honom. Jag får bestämma då hur jag ska reagera på det.

Gott Nytt År!

Hej igen! Jag pausade ett tag för jag var osäker på om jag gillar detta med att blogga. Jag har inte riktigt bestämt mig varför jag gör det. Terapi? Jag har massor att berätta känns det som. Samtidigt är det så personliga saker jag skulle vilja skriva om så jag är inte säker på att jag någonsin kommer att kunna ge mig tillkänna. Å andra sidan är det ju ingen som läser min blogg så jag behöver inte oroa mig mohahaha...

Ok, vad har hänt sen sist? Förutom att jag firade nyår igår med några vänner (formidabel middag för övrigt) så damp det ner ett SMS för ett par dagar sedan som var så otroligt efterlängtat, väntat, men som ändå förstör allt på något vis.

Min stora kärlek så här långt i livet är en gift man med tre barn som kom in i mitt liv för snart fyra och ett halvt år sedan. Han bor i närheten av mig och på väg hem från föräldrarna, kånkandes på alla julklappar, så sprang jag på honom i tunnelbanan. Eller, jag fick ögonkontakt med honom för en milli sekund. Min spontana reaktion var att titta bort omgående för jag var livrädd att hans fru var i närheten och jag ville inte se henne. När jag kom upp till gatuplan började jag gråta. Så mycket påverkas jag av honom fortfarande....

Det är snart två år sedan som jag gav upp och beslutade mig för att sluta träffa honom. Har haft ett par återfall, varav ett nu senast i somras då vi spenderade en natt ihop. Hemma hos honom och hans fru som var bortrest. Det är helt skruvat, jag vet, och jag borde tycka han är vidrig som kan göra en sån sak men jag gör inte det... Jag har bett honom att sluta skicka sms till mig något som han framgångsrikt har respekterat under en längre tid. Det var jag själv som bröt det en blöt kväll i oktober då jag kände mig ensam, olycklig och var så packad så jag inte visste vart jag hette. Jag skrev något ödesmättat i stil med "ingen kommer att älska mig som du"....Heavy shit. Men bortsett från det så har vi inte haft någon kontakt alls. Samtidigt som jag varit glad för det så har jag också känt en sorg över att han kanske har gått vidare och släppt mig. Samma kväll gjorde jag för övrigt ett försök att ragga upp min bästa väninnas mans bror. Vi hade varit på fest allihopa hemma hos väninnan och hennes man och när vi gått därifrån och skulle åka hem så fick jag ett infall att skicka ett sms till brodern. Kollade upp numret via eniro. Som tur djävla var så lyckades jag sända sms:et till eniro och inte till killen. Herregud vilken tur, det hade varit så jäkla pinsamt om jag lyckats få iväg det. Huvva.

Men skulle tystnaden brytas så skulle det garanterat göras nu i jul. I förrgår damp det ner. "Hur va din jul"? Jag blev glad, upphetsad, kände mig nöjd med att det var han som hört av sig och inte jag. Alltid en liten seger på något konstigt vis. Jag svarade med en gång. Jag har längtat efter honom (får nog återkomma till detta ämnet senare) och jag törstade efter information. Efter ett tag stod det klart att han var ute på något hak med en kompis. Jag bjöd hem honom i ett mycket svagt ögonblick. Som tur var så kunde han inte. Det hade inte varit särskilt smart. Men det sändes en del sms och jag fick veta att han saknade mig...så klart. Han frågade om vi kunde ses en annan kväll men jag sa att det var ett special offer only for you only today. I går skickade jag ett sms och önskade honom ett gott nytt år. Jag fick svar "D samma skatt".

Så vad händer nu? Vi återgår till radiotystnad hoppas jag. Jag mår bättre av att inte ha någon kontakt med honom trots allt.

Det är inte bra att han påverkar mig på det viset fortfarande. Frågan är om det verkligen är honom som jag längtar efter eller om jag bara får återfall för han ger mig den bekräftelse som jag så desperat törstar efter nuförtiden? För samtidigt känner jag att jag är redo att bli kär i någon annan och faktiskt skulle kunna bli det. Som i Hugh till exempel hihi.

Ni undrar kanske varför jag kärade ner mig i en gift man med tre barn? Det var inte meningen utan det slog bara ner som en bomb för oss båda. På många sätt är han fantastiskt men också rätt komplex och säkert helt omöjlig att leva med. Han har ett dåligt äktenskap men kan inte tänka sig att skilja sig även om han övervägt det flera gånger...Så, han har gjort sitt val och då valde jag att sluta träffa honom. Till slut var jag tillräckligt övertygad om att det var det bästa och lyckades bryta mig fri.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om honom och vår lilla kärlekshistoria men jag ska bespara er ifrån det. För nu i alla fall.

Jag tänkte att det kanske är därför jag vill blogga. Jag vill berätta om vad som händer i en ganska vanlig men ovanlig 35-årig (snart!) kvinnas liv. Jag vill se om det intresserar någon. Kanske behöver jag skriva om lite smaskigare saker för att något intresse ska uppstå dock. Såg att Catrin Zyoimierska la upp en bild där hon runkar en häst. Riktig så långt ska jag väl inte gå!
Men, I´ll throw you a freaking bone here. Jag porrsurfade för första gången idag! Riktigt spännande. Det finns hela filmer att se helt gratis. Om man nu gillar det!